Aftonbladet – 21 juli 1858, sida 2

togos. Ett sista farväl, en handtryckning, och Czeesar bortfördes. Att min brors tillfångatagande icke var någon enstaka handling, att det utgjorde en länk af en hel svit af åtgärder utaf samma slag, sade mitt hjerta mig alltför sant. Om blott Vittorio är räddad, kan allting ännu gå väl. Denna tanke förföljde mig, och jag fortfor att mumla för mig sjelf: Om blott Vittorio är räddad! Jag tröstade min mor så godt jag kunde, och när dagen grydde, gick jag ut, först till Alfredo. Han låg, Gud vare lof, välbehållen i sin säng. Några få ord till förklaring, och vi ilade till Sforza. Stackars Sforza! Han hade redan blifvit gripen. Prinsen var fri, Adriano Stella visste vi vara i Livorno, Vi togo derefter vägen åt arsenalen, der Vittorio och hans kamrater voro inqvarterade. Några artillerister, under en sergeants befäl, voro posterade omkring en kanon i arsenalsPorten. Skildtvakten nekade oss inträde. Vi anförde, att vi kommo för att helsa på en officer, men karlen hade order och höll sig till dem. Vi ämnade aflägsna oss, när i detsamma den sergeanten, som vi kände, kom fram till mig och hviskade hastigt: Bort! Bort, för Guds skull! Många af våra karlar äro arresterade,; han nämde några, hvaribland de två med Vittorio nära förbundne, och vi ha order ätt alla hålla oss inom kasernen., Och Vittorio ? stammade jag. Vittorio har icke synts till sedan i går morse; ingen vet hvad som blifvit af honom Håret reste sig på mitt hufvud. Jag förestälde mig så lifligt, som om jag hade sett det med mina egna ögon, att Vittorio hade blifvit dödad under det han försökt göra motstånd. Vittorio försvunnen! Vårt bästa stöd borta! Vi voro förlorade, utan hjelp förlorade.