Aftonbladet – 17 juli 1858, sida 3

nn ne i —— Jag tänkte på fabeln om vargen och lammet, och enda skilnaden var att min karl mera liknade en katt än en varg: Er mening är att söka gräl med mig, det är hvad jag förstår,, sade jag ifrigt: Tag det huru ni behagar; men jag måste få den upprättelse, som män af heder ge hvarandra. Vi äro icke nu i skolan. Ordet skolan var för mig en uppenbarelse. Det var Anastasio, ingen annan än Anastasio, höljd med guldgaloner och som såg grym ut. Huru kom det till att jag icke strax hade igenkänt honom? All min vrede försvann vid denna upptäckt. Tanken på att slåss med min för detta tyrann innebar någonting lustbart. Är det således ni? sade jag med oförstäld förvåning. Hvad ni blifvit förskräckligt het!b Inga dumheteri afbröt Anastasio. Var så god och säg timman. . SJag har sannerligen ingen timma ledig; Jag är uppe klockan sju på morgonen för angelägna göromål. Skall jag deraf förstå, att ni nekar mig upprättelse 2 Förstå hyad ni behagar! Saken är den att jag i morgon bittida reser till Turin, och jag kan icke vara både här och der pi Samma gångo so. : Förbanna mig, om Jag icke någon dag ger er stryk på öppen gatal on Förbanna mig, om jag icke. slår ihjäl er som en hund, i fall ni det vågar! Med detta artiga afskedstagande åtskildes vi, och jag gick hem att lägga. mig. Att utmaningen jag nyss fått var på Lillas ingifvelse — verkställandet af henes hotelse — att Ånastasio endast var ett omedvetet verktyg i den bämdgiriga damens hand, var allt för tydligt för att medgifva något tvifvel. Anastasio var af naturen, icke något lejon; han kände alltför väl attsjag kunde reda mig med honom, för att söka gräl med mig un der en så obetydlig förevändning, om han icke blifvit förmådd dertill genom någo främmande inflytande. Skulle han vilja stö