Iradets innersta rörelsekraft. An är det i form a ndustrioch konstexpositioner, än i rustningen af osterländska skytteföreningar, denna lilla begynnelse till allas beväpning, än såsom offentliga landtbruksmöten, curopeiska välgörenhetsmöten och sammankomster för andra sedliga ändamål, t. ex. det skandinaviska kyrkomötet i Köpenhamn; de oförgätliga Julidagarne i fjol, stora allmänna nykterhetskongresser, frikyrkliga demonstrationer, antislafverimöten, politiska reformmöten; frihandelsmöten o..s: Y. som tidehvarfvets framåtskridande :.män närma sig hvarandra och med samfälta-krafter fatta i det gemensamma arbetetet, arbetet för mensklighetens emancipation från uråldrigt skrockoch skråväsende, från den akademiska hallstämpeln, från de patriciciska anspråken, från det presterliga monopoliet, stående :härars lyxoch påradväsen, från det kommersiella eller rättare inkommersiella. prohibitivsystemet, med ett ord: från allt detta häfdvunna barbari, som så länge trotsat kritikenoch gäckat det allmänna vettet. Den sociala anden är nu på färde i alla länder, den blåsericke blott genom nya verlden ; äfven gamla Europa är ute: och åker i stora bantåg, drifven. af. andens öfvermäktiga ångkraft, den folkliga andes, hvilken sjelf far liksom på vädrets vagn öfver:jorden.: Hvar de bevingade hjulen rulla fram, höres det som dånet af ett stort vatten, kommande fjerran efter att öfverskölja samhällslifvets fält. Det är en ström,somchvälfver djupa, mäktiga vågor, ty han har upprunnit från den menskliga frihetens innersta väsen. Och vill man dimma honom, växer han snart till en störtflod som leker med alla hinder. Oss har han icke kommit för hastigt uppå. Det är snart en hel mansålder sedan vi först hörde honom brusa på snillets och lärdomens höjder, då när skandinavismen hissade sin fana från sjelfva parnassen i-Saxos gamla -stad. Der stodo Nordens tvenne skaldekonungar såsom wunionens profeter och räckte å nationernas vägnar hvarandra handen till broderligt förbund: Hvad dessa siare sågo doch sjöngo, den poesien har alltmer gått in i folkmedyetander, och håller nu som bäst på att blifva gerning och sanning. Ovanligt nog, har den tagit vägen genom furstarnes hjertan innan den nedträngde till folket. Hvad Tegnår och Öehlenschläger prsfeterat, hvad studenterna i Lund och Köpenhamn, i Upsala. och Kristiania snart derefter mer och mindre dunkelt åstundade, hvad de tre nationernas statsmän begrepo, hvad det historiska Vetandets yppersta målsmän i Norden framhöllo, hvad en och annan: folklärare dristade uttala det slog an hös våra folklige konungar. Och när de såsom Skandinaviens lärare närmade sig hvarandra, blef det ett jubel på begge sidorna om Sundet. Kung Oscar kom pu icke som en främling till. Danmark, ej heller blef kung Fredrik utan sympatier mottagen i Sverge. Och när de omsider blandade sina vapen tillsamman: och svenske soldaten och den nörske stridde-vid sidan af den danske mot russogermanernas öfvermöd, då voro folkens tankar icke fjerran från konungarnes, förbundstrupparne gingo åstad ej blott på högre befallning, efter kabinettsorder, de gingo efter den nordiska instinktens, efter folkviljans anvisning. Nationalmedvetandet, gemensamt för: hela Norden, hade här och der äfven hos al!mogen redan vaknat, och efter den tiden har det blifvit alltmera klart, hvarom frågan egentligen är, att det gäller ett gemensamt försvar för gemensam nationalitet. Ett ljus har gått upp för de tre natioiernas ögon, i hvilket de skåda icke blott sig sjelfva, utan ock hvarandra inbördes. De ömsesidiga, ursrungligt nordiska grunddragen träda emot dem såsom i en spegel, och ju mer de härmä sig hvarandra och komma att stå ansigte mot ansigte; desto mer känna de hvarandra igen. Men när folkanden på detta sätt blir sig sjelf uppenbar och folklifvet ommer till fullt medvetande, då begifva de sig upp i dagen, dessa fria viljekrafter, hvilka förut legat bundne likasom i en dvala. Så försättes det mnationella lifvet i en helsosam rörelse, hvarunder det vidgar sig och växer på en gång inåt och utåt, slår djupare rötter, men vinner derjemte i terräng, får flere allianser och eröfrar varaktiga segrar. Nationer komma på detta sätt att styrka, stödja och stad: fästa nationer, ej annorlunda än enskilta personer göra det, när dessa i troget förbund stå en för alla och alla för en. Det är ett sådant folkförbund skandinavismen åsyftar, det är denna innerliga, fullt sjelfmedvetna, klartänkta och viljestarka enhet, som består i alla väder och rotas lik eken i sturm, det är den unionen vi vilja. Och i detta skifte har skandinåvismens ide redan ingått, folket tyckes nu sjelf hafva tagit den om hand; eller rättare; unionstanken har bemäktigst sig folket och håller nu som bäst på att samtidigt genomlysa de tre nordiska folkens hjertan och att kring denna medelpunkt sammannbida dem till ett folk, fastän med bibehållande af en del ganska berättigade skiljaktigheter, som ganska väl stå tillhopa med ett inbördes godt förstånd i det hela. Ty politisk enhet är icke detsamma som administrativ, byråkratisk och militär uniform. Reglementet gör här hvarken från eller till... Hufvudsaken är att vara öfverens om dessa fri och rättigheter, som i Norden äro oss tillförsäkrade icke blott genom grundlagar och statsförfattningar, utan ock genom det som mer är, genom ett äkta nordiskt sjelfständighetssinne, genom en okuflig folkvilja, genom detta andens protestantiska skaplynne, som nödvändigt reser sig mot allt hvad envälde och fåvälde heter, således äfven mot tanketvång, trosoch samvetstvång, tvång på taloch bekännelse, tvång på yttranderätten och på den medborgerligt fria assöciationen. Spridd-genom det lefvande ordet, uppburen af nationernas intelligenser, betygad genom pressen och tribunen, anförtros nu skandinavismens goda sak åt 3 fria nationer såsom deras gemensammma klenodium. I bättre händer kan den icke lemnas; den hvilar der säkrare än i furstarnes. Vetandets, konstens, statens och kyrkans furstar kunna dock aldrig realisera denna ide utan folkens understöd och medverkan. Allting för, med och genom folket: denna regel gäller frarbför allt i den skandinaviska frågan — först när svenska allmogen i förening med allmogen i Danmark och Norge på rent allvar åtager sig denna angelägenhet oci vill strida derför som för hus och härd, skall den besegra allt politiskt motstånd, alla ministeriella betänkligheter ochalla den bornerade räddhågans bekymmer. Folket har dock makten när det vill och förstår sin sak, bland jordens alla suveräniteter är folkets den mäktigaste. Folköfvertygelsen är ju ner än regeringssystemet, folkpoesien mer än skaldekonungen och all hans estetik, folkanden mer än lagbokstafven. Omsider blir dock folket alla myndigheter öfverlägset; folket det är kejsaren, till hvilken, såsom till den yttersta instansen, hvarje större praktisk id måste vädja. I Norden är detta förhållande ursprungligt, kanske mer än i något annat väderstreck. Skandinaviens folkslag voro af begynnelsen frihetens, rättvisans och den sedliga skönhetens ridderlige förfäktare. Har ock detta riddaredrag här och der och i vissa pericder blifvit af den servila vidskepelsen fördunkladt, alldeles utrotadt blef det dock aldrig, och på en senare tid har det åter. börjat framträda i nordbens anlete. Tvättas anletet rent från allt främmande smink, skall det återtaga sin ädla egendomlighet, och den skandinaviska nationaliteten, den gamla Norrsenatungan skall ånyo tala sitt rena, klangrika hjeltetnräk hjand Nnatignerna I vå nellt Te taRhe