Pn komitei verksamhet, icke en ansenlig by. som saknade en propagandistisk ledare. Det hade lyckats oss att upprätta ordentliga och säkra kommunikationer emellan de särskilta komitgerna i-detivre, och vi brefvexlade utomlands medelst resande; som voro våra anhängare, med Toscana och Rom öfver Livorno och Civita Vecchia, och så till Neapel. Antalet af anhängare hade mångdubblats till en sådan grad, att vi snart funno nödvändigheten af att minska värfningarne. Folk af alla klasser slöt sig till oss — ädlingar,ofrälse personer, jurister, embetsochtjenstemän, sjökaptener, matroser, handtverkare, prester och munkar. Ibland de: sistnämde bedref min gamle vän Vadoni, nu en af vårt förbund. propagandismen med outtröttlig ifver; likaså Adriano Stella och prinsen, den förre bland de sjöfarande, den senare bland adeln. Sålunda gick vårt förehafvande lyckligt framåt, när en resande från Turin anlände med elaka nyheter. En oenighet rörande någon obetydlighet hade uppstått i komiten uti Turin, i följd hvaraf två af dess mest inflytelserika ledamöter hade utträdt derur. Vi föresatte oss genast att skicka en förtrogen person till Turin, med instruktioner att göra sitt bästa för att återupprätta godt förstånd emellan våra vänner derstädes. Detta ärende uppdrogs åt mig; och jag åtog mig det så mycket hellre som jag hoppades att låta rcsam tjena till vinnande af ett annat ändamål, som låg oss mycket om hjertat. För att afhjelpa bristen af vapen — ty vi hade inga, och deras införande var förenadt med sådana svårigheter, att det var en ren omöjlighet— hade vi tänkt uppå att göra några prcselyter bland artillerikåren; som bevakade arsenalen, så att vi skulle slippa dit, när tillfället kunde fordra det, och sätta oss i besittning af de vapen vi behöfde. Artilleriet ansågs för att vara och var verkligen en kunnig och liberal kår, och vi kunde med skäl räkna på att finna i dess leder ett antal sympatiserande anhängare; men dittills hade alla våra bemödanden att upprätta några kommunika