— Vi meddela här det af prosten Ahnfelt vid Ramlösamötet hållna tal, i hopp att de deruti uttalade åsigter skola af våra läsare lika djupt behjertas, som talarens varma och kraftfulla språk skall bereda dem en verklig njutning. Skandinaver! Det folkmöte, här i dåg är försämladt, gör skul för namnet icke blott derigehom att folk af allehända stånd och vilkor hörsammat vår inbjadnin; utan ock i thy att kallelsen denna gång verklige utgått från fölket, icke från dess öfverstär eller skriftlärde. Väl är sjelfva föreningsiden icke af begynnelsen någon bondide ej heller någon hastigt påkommen tanke; ursprungligen var den, som alla andra fruktbärande:ider, en snillets ingifvelse, och detär icke-från i går eller i förgår som skandinaviskt sinrade män varit betänkte på denna grundliga folkförening, men nu har den tanken arbetat sig in i nationerna; trängt ned till massorna ochi deras medvetande vunnit stadga. Nu förnimmer något hvar att i Nordens enhet ligger Nordens styrka och framtida bestånd, och man känner således behofvet, ja nödvändigheten af att komma tillhopa och att de tre nationerna lära känna hvarandra personligen. Svenska bönder måste råka danska bönder och nörska, de måste med hvarandra innerligen förbrödras och sammanväxa, om det skall bli ett verkligt folk förbund: Af pappersförenillgar, af blott diplomatiska kombinationer och af dynastiska unioner har verldshistorien sett nog — här vilja vi något annat, men hvad detta något är, derom måste nationerha på. stora. sammankomster och möten bli när: mare öfverens. Och ju oftare detta sker och på ju flera olika ställen, desto bättre. Dessa-folkmöten göra sig alltmer gällande såsom de fredliga värfvens häfstång, en häfstång som derjemte lyfter på hela menskligheten. Om icke alla tecken bedraga, är det på den vägen, det lefvande personliga ordets väg, som slägtetnu egentligen går framåt, i frihet till frihet, till frihetens fullkomliga utveckling. I många olika gestalter återkommer denna tanke i våra dagar: den fria associationen tyck