Nationalfåfängan skulle säkerligen icke gilla en utländsk monark, och alla de små italienska furstarnes Personliga antecedentia voro så bedröfligt dåliga och antinationella, att ingen förnuftig menniska kunde tänka på att erbjuda kronan åt någon af dem, Påfven kunde icke komma i fråga. Bourbonerna i Neapel — att icke tala derom att de ej ansågos såsom italienare — hade efter Ferdinand I:s mened (han hade år 1820 besvurit -konstitutionen och sedermera upphäft den) förlorat all aktning och ansågos såsom riktiga bedragare. Prinsen af Lucca, såsom en bourbon, var i samma predikament. Hertigen af Toscana var österrikare. Äfven österrikare i hjertat, om ej till böfden, var hertigen af Modena, hvars milda tstyrelse hade förvärfvat honom binamnet bödeln. Ex-prinsen af Carignano, då konung öfver. Sardinien, under namn af Carlo Alberto, var just vid den tiden mest impopulär. Piemontesarne och nästan hela halfön hade helsat hans uppstigande på tronen, ett halft år förut, med stora förhoppningar.. De tycktes ha förgätit — vare det sagdt till deras heder — att det fanns mörka fläckar på denne furstes bana sedan år 1821, och endast komma ihåg, att det var i Carlo Albertos namn som, på detta minnesvärda år, konstitutionel frihet, ehuru kortlifyad, hade blifvit införd i Piemont; men som tiden framskred utan att medföra förändring till någonting bättre, som jesuiterna fortforo att vara allsmäktiga, och icke ens en amnesti gafs åt furstens fordna medhjelpare i den konstitutionella rörelsen, hade en reaktion i allmänna opinionen egt rum, och missbelåtenheten stod ; HE förhållande till den föregående, förvänany, det vill säga var ytterlig. Detta förklarar den Tätthetr hvarmed vi fingo den republikanska principen antagen af den nya föreningen. Men icke alla de, hvilka deltogo deri, voro republikaner af öfvertygelse. Många, isynnerfiet bland dem, hvilka under tidens lopp slöto sig dertill, skulle tvärtom hellre ha velat ha en representativ monarki än en republik, och om de antogo