Utrikes korrespondens, (Från Aftonbladets korrespondent). Schweiz den 4 Juli. Utgången på Cagliarifrågan, hvarmed England så betydligt schackat det franska inflytandet i Turin, har här i Schweiz väckt stor ädje. Med tilltagande bekymmer hade man märkt, att Cavours minister efter pariserfreden dagligen alltmera närmade sig hofvet i Tuilerierna och slutligen tycktes vara i begrepp att helt och hållet kasta sig i dess armar. Visserligen kunde man icke ifrågasätta, att Cavour kunde ha blifvit bonapartist och vore sinnad att omplantera polissystemet och den så kallade upplysta despotismen från Seinens stränder till Po. Dessutom kunde man helt och hållet utan afseende på den sardinska ministerens kända liberalism; vara förvissad att allmänna meningen i det lifliga Piemont liksom i Belgien skulle förhindra prefektväsendet att utsträcka sig på andra sidan Alperna. Men det var likväl klart, att Cavours utländska politik redan länge icke mera mot: svarade de sitalienska intressena, utan blott gick ut på att skaffa det österrikiska inflytandet ed motvigt genom det franska. De sardinska ministrarne hafva ju i kamrarnc icke gjort någon hemlighet af att de helt enkelt vänta sin lycka genom Napoleon. Detta kunde icke Schweiz likgiltigt åse, och de farhågor, som derigenom väckas inom edsförbundet, hafva ett så allmänt intresse, att de torde förtjena edra läsares uppmärksamhet för ett ögonblick. Frankrike har ju ännu icke afsagt sig sitt öfvervägande inflytande i Turin. fastän toryministerens raska och bestämda uppträdande för Sardinien emot Neapel i der härigenom genast afgjorda Cagliarifrågan för tillfället gifvit detta inflytande en svår stöt. Schweizarne äro, oaktadt sin kärlek för republikanska traditioner och deras medeltids frihetssagor, ett helt och hållet praktiskt folk. som icke blott förstår att förträffligt tillgodogöra sig sitt lands romantiska natur, utan äfven för dess kommersiella och militäriska intressen i grannländerna hafva en öppen och klar blick. Man känner här fullkomligt, att fö; Medelhafvets förbindelse med Centraloch Nord-Europa äro norra Italien och Schweiz transitostationer, som erfordras för hvarandra Genua och Venedig äro för Schweiz de vigtigaste utgångspunkter för handeln, emedan närmaste vägen från dem leder genom Schweiz. Af samma skäl äro Marseille och Triest vigtiga konkurrerande platser, emedan handel från dem kan föra sina varor till Centraloch Nord-Europa utan att begagna Schweiz område. Då sålunda Schweiz alltid måste på grund af dessa handelsintressen önska de begge italienska städernas tillväxt, så skall Italien naturligtvis alltid föredraga vägen öfver Schweiz. på det att transitovarorna måtte lossas i deras hamnar. Man finner således att å ena sidan linjen Marseille-Lyon-Strassburg kan göra handelsvägen Genua-Geneve genom Savoyen och SR Schweiz betydlig skada, medan å andra sidan på samma sätt linjen Triest-Grätz-Wien och Triest-Grätz-Klagenfurt konkurrerar med Genua-Bellinzona och Venedig-fnsbruck. En blick på kartan är tillräcklig för att finna att såväl Frankrike som Österrike hafva ett tydligt intresse uti att nedsätta Venedigs och Genuas betydelse såsom handelsplatser, och leda handeln från vägen genom Schweiz. Här i Schweiz är man så öfvertygad, att Frankrikes och Österrikes handelsintressen sammanträffa i Norra Italien, och att båda makterna skola undvika att skada hvarandra, då begge förmå förstöra blott de närmast dem liggande Kandelsvägarne, att man icke låter vilseleda sig af de krigsrykten, som hafva sitt upphof i de österrikiskt-franska officiösa tidningarnes fientliga språk, utan snarare är böjd tro att hofven i Tuilerierna och Wien söka en öfverenskommelse rörande Italien för att gemensamt tillgodogöra sig ställningen derstädes och undantränga det engelska inflytandet, ja småningom alldeles utesluta det från den Appeninska halfön. Denna idgång kan man lätt följa i tidningarne, broschyrer och de politiska kretsarnes samtal. Man anmärker sorgfälligt hurusom Österrike befästar sin sjömakt i Adriatiska hafvet, inrättar sig i Ancona och legationerna. sluter sig i nära förbund till Neapel och å ena sidan mäktigt rustar i de österrikisktitalienska provinserna, medan det å den andra söker förvärfva sig italienarnes sympatier genom ett någorlunda liberalt regeringssystem. Icke mindre observerar man det ömsesidiga koketteriet mellan Turin och Paris, franska väldets allt fastare ställning i Rom och Civita Vecchia äfvensom otaliga andra ansträngningar att bringa vestra sluttningen af Appeninerna och Tyrrhenska hafvet under franskt inflytande. Schweizaren kan icke betagas öfvertygelsen att detta samtidiga framträngande mot Italien har sitt ursprung och sin förklaring i en emot England riktad koalition för att göra sig tillgodo de fördelar såväl Italien sont hela Medelhafvet har att i kommersielt hänseende erbjuda. Han beräknar hvad hans transitointressen skola derpå förlora, men finner äfven att ett närmande mellan Frankrike och Österrike på detta område skall för lång tid undanskjuta och omöjliggöra en nationel politik i Italien samt så mycket trängre innestänga och hota Schweiz ställning mellan dess mäktiga grannar. Är det icke en intressant företeelse? Medan man öfverallt i den politiska verlden och synnerligen i Tyskland synes frukta, att Frankrike skall begagna den italienska frågan till ett förbund med Ryssland och den italienska SSD SATANS EE ENA sr Nåtitralsåtingan skullösäkerliveticke oilla!