Aftonbladet – 15 juli 1858, sida 3

hon ton. Vi måste vara vinner eller fien: der ända in i döden. Välj! Mitt val är redan gjordta, sade jag, och andades friare; låtom oss vara vänner och skiljas åt i frid! Nej, nej, icke skiljas. Blif en gång till för mig hvad ni förr varb Det kan jag icke, det skall jag aldrig blin, var mitt hastiga svar. Aldrig,, sade ni? Hon skälfde ifrån hufvud till fot likasom af en frossa. Jag upprepade icke ordet, men gjorde en åtbörd, som betydde detsamma. Nåväl, låtom oss bli fiender och förhålla oss såsom sådana! Jag måste ha ert lif eller ni mitt. RN Vid dessa ord drog hon fram ur fickan på sin ridklädning två små pistoler och räckte mig en af dem: : Hvad! Detta är ju fullkomlig galenskap, utropade jag nästan småleende,.i det jag tog pistolen och kastade den på marken. Ni må skjuta på mig, om det roar er, men jag skall aldrig lyfta mitt minsta finger emot en qvinna. En qvinna! Så ädelmodigt! Huru väl denna blick af manlig öfverlägsenhet kläder er! Derpå bröt hon ut i rasesi: Ja, en qvinna, en dödligt förolämpad qvinna, som begär upprättelse; hör ni? Har ni ingen gnista af heder qvar? Jag stod orörlig. Jag såg att hon vari att slå till mig med sitt ridspö, men Jag rörde mig icke. O, att jag vore en karlls Och hon kastade på marken pistolen, som hon höll i handen. : Jag önskar att ni vore det. Gör ni? Jag skall lägga den önskan på minnet och ni skall en dag få komma ihåg den. Hon vände sig bort. : Hon hade icke gått tio steg, när Santinas röst hördes på ringa afstånd, ropande mig