Aftonbladet – 15 juli 1858, sida 2

iterkomst hade hon, å sin sida, suttit vid en sammal tants sjuksäng. Den gamla frun höll mycket af sin systerdotter och kunde icke ett ögonblick umbära henne. Vi brefvexlade tillfälligtvis, och jag bemärkte, att Lilla fördrog med mera lugn, än jag väntat af hennes lynne, det tvång, som häraf förorsakades. En vacker morgon i Juni månad (det var den 3, det kommer jag ganska väl ihåg, ty två dagar senare skulle det ha varit årsdagen af mitt första möte med Lilla) gick jag ut att spatsera. Det var söndag. Den ovanliga lifligheten på Strada Nuova, på hvilken jag gick, och den särdeles stora folkmängden, som rde sig der, väckte i början icke min uppmärksamhet; men när jag kom lingre fram, öka es allt mer och mer trängseln, och på vissa ställen nära piazza Fontane Amorose fann jag gatan helt och hållet tillspärrad, och jag slapp icke längre fram. I detsamma hörde jag en munter trupp musikanter komma till stället, der jag stod. Jag frågade några hvad som var å färde. Casaccia, var svaret; de svara hålla på att komma ut. Som jag aldrig hade sett denna Casaccias procession, hvarom jag hört mycket talas, beslöt jag att begagna detta tillfälle att tillfredsställa min nyfikenhet och blanda mig i den väntande hopen Casaccias (af casa, hus,) ursprung är ganska gammalt. Bärarne i Genua plägade forlom vara delade i åtskilliga korporationer, ka hade hvardera sina egna Plägseder, privilegier och platser för sin gudsdyrkan. lera af dessa korporationer hade slutit sig tillsammans och bildade hvad som kallades en onfraternitå eller ett broderskap, bvars förhämsta ändamål var gemensam bön. Tidigt om morgonen på sönoch högtidsdagar pläsade alla medlemmarne af ett broderskap sammankomma i någon kyrka eller något kapell, särskilt åt dem anvisadt, för att afhöra messan och en predikan. Utgifterna för gudsjensten och presternas arfvoden för tjenstgöingen i kyrkan eller kapellet (oratorio, såsom