Aftonbladet – 15 juli 1858, sida 2

maskinen rullade bort, och vi gingo hemåt med fulla hjertan samt i ett tillstånd af nedslägenhet, som vi aldrig förr rönt, TJUGOÅTTONDE KAPITLET. Hvilken skilnad i ens lif en enda persons frånvaro kan åstadkomma! Dagar och veckor förflöto, och ändock kunde vi icke trösta oss öfver förlusten af Fantasio. Vi saknade honon hvarje ögonblick. Hans lilla rum var en fristad, som lång vana hade gjort för oss, på bestämda timmar, till ett ljuft behof, och der vi voro vissa på att finna välkomst, sympati och tröst i alla våra bekymmer, stora eller små. Beröfvade denna hvilöplats,drefvo vi likt skepp utan roder, Vår väns muntra lynne och verksamma själ hade, oss ovetande, utöfvat på oss ett lifgifvande. inflytande och framkallat all vår energi. Sedan denna stimulus var borta, nedsjönko vi till halfva vårt förra värde, Cesar och jag — Fantasios närmaste vänner — voro icke de enda som rönte denna tomhet; Alfredö, prinsen, Sforza, nu återförsatt i frihet, med ett ord, hela kretsen af våra vänner, erforo den icke mindre än vi; och oaktadt Pantasios tillsägelse till oss att vidmakthålla den heliga elden, tycktes propagandismens verk, som allt ditills sysselsatt oss, ha afstannat. Det var som om hvar och en hade sagt till sig sjelf: Hvartill tjenar det, då Fantasio ej mer är här? Han, som mot sin vilja nödgats resa bort, skref regelbundet till sina föräldrar, hvilka alltid meddelade oss, underrättelser om honom. Han var vid god helsa och godt mod. I hvarje bref var någon förbindlig helsning till de två bröderna, såsom han kallade oss, men icke något direkt budskap. De sista nyh terna voro att han hade rest i Schweitz och var intagen af beundran för det sköna, storartade landet, samt att han ämnade snart besöka Paris. I anseende till det elaka vädret och Fantasios fångenskap hade jag föga sett Lilla under vintern, och efter den vackra årstidens