Aftonbladet – 15 juli 1858, sida 2

ffesta röda, samt voro uppfylda af åskådare, hvilka betygade sin tillfredsställelse genom att utströ blommor näftals, Jag hade haft nog af denna syn, och höll just på att armbåga mig ut ur trängseln, när min uppmärksamhet fängslades af den behagligaste tafla. Vid ett fönster i första våningen satt ett ungt fruntimmer med sitt barnsligt lockiga hufvud tillbakalutadt; hon tycktes undanbedja sig en stor röd hand, full af blommor och höjd öfver henne, likasom hötande att släppa dem ned på henne. Den unga flickans ställning var tjusande, full af ostuderadt behag. Handens egare stod något litet bakom henne; hans ansigte undanmskymdes af hennes ungdomliga hufvud; som nu lutade sig litet åt sidan och röjde för åskådaren mannen — Beltoni! Nästan i samma ögonblick återtog det lilla hufvudet sin naturliga ställning och såg ned. Det var Lilla! Våra ögon möttes på halfva vägen, och hon drog sig hastigt tillbaka. Jag kände likasom om en dolk genomstungit mitt hjerta. Jag knuffade mig igenom folkhopen som en galning och rusade hem. Det lilla paketet med Lillas bref och suvenirer låg i en låda, ännu omsorgsfullt ombundet och försegladt, såsom jag hade burit det hem sju månader förut. Jag tog fram det, och som det icke hade någon utanskrift, skref jag derpå med min prydligaste stil: Till.Signora Marchesa dAnfo, den 3 Juni, klockan 1 eftermiddagen; att genast aflemnas. Jag stoppade paketeti min ficka och ilade till min gamle vän trädgårdsmästaren. Lyckligtvis var hans brorson, en fjortonårig gosse, hemma. Jag tog gossen med mig och gick till Lillas hus. Jag tillsade gossen att gå uppför trappan och lemna paketet till hennes kammarpiga. Han gjorde det. Lilla var ännu icke hemkommen. Så lyckligt! Jag hade varit i stånd att uträtta alltsammanrs inom en timma. Hon skall åtminstone se att jag icke tvekaden, tänkte jag. Jag ladei gossens hand ett penningebelopp; så stort, att han stirrade på mig af förvåning, och en fjerdedels timma derefter var jag åter i min egen kammare.