Aftonbladet – 15 juli 1858, sida 2

det kallades) erlades genom en liten månatlig subskription af hvarje medlem af broderskapet. På min tid voro två de förhämsta broderskapen, Fucine (smedjor) och Marina (sjömanskap), båda talrika och förmögna samt följaktligen rivaler. Dessa två broderskap voro allmännare kända under benämningarne de svarta och de hvita, utaf Frälsarens bild, hvilken var svart i Fucine-kapellet och hvit i Marina-kapellet. De svarta och de hvita blickade på hvarandra med känslor af afundsjuka och täflan, som styrelsen, trogen den gamla regeln: divide impera, långt ifrån att hejda, uppmuntrade och underblåste. Denna täflan röjde sig isynnerhet då processioner anstäldes af de två korporationerna på vissa årstider. Hvardera bemödade sig till det yttersta att lysa öfver den andra. Om de hvita kommo fram med ett nytt baner (gonfalone), och vaxljus vägande ett skålpund hvartdera, kunde man vara säker på att de svarta, vid deras nästa procession, skulle ha vaxljus af två skålpunds vigt och ett två gånger så stort bantr. Vid ett tillfälle hade de hvita visat sig i sidenrockar, i stället för linnerockar; de svarta, i sin tur, uppträdde i sammetsrockar. Med ett ord, småningom hade de å båda sidor komnnit till att utbreda en ohejdad lyx. Rika personer hade tagit i sitt hägn ett eller annat af dessa gillen och gifvit stora penningsummor såsom bevis på sitt beskydd, ja, hade någon gång gått så långt att de ruinerat sig för detta nöje.. Dessa personer, kallade beskyddare,, erhöllo den utmärkta företrädesrättigheten att få bära antingen det hvita eller det svarta krucifixet. Denna heder eftersöktes med ytterlig ifver, och för densamma betalades ofta ganska dyrt, Man bör icke isputera om tycke och smak. Hvad religionen vann på dessa tillställningar vet jag icke. et vissa är, att de gåfvo anledning till myckot drickande, mycket svärjande och mycket gral. Vid nu ifrågavarande tillfälle hade väntan stått på tå för de svartas procession, och det