Aftonbladet – 14 juli 1858, sida 3

med en poliskommissarie i spetsen hade kommit och -fört bort honom. Hans papper hade blifvit undersökta ock några, men af icke någon särdeles stor vigt, borttagna. Vi gingo in 1 vår väns rum med obeskrifligt -beklämdt hjerta. Allt vär såsom han hade lemnat det: en: volym af lord Byron låg ännu öppen på hans bord, en halfrökt cigarr der bredvid, jemte ett pappersblad med några spridda tankar i anlednin af poemet, som han hade hållit på att läsa. Allt var såsom gårdagen, och likväl hvilken förändring! Allt rundtomkring såg bedröfligt ut. De, hvilka måst skiljas från kära vänner, veta huru djupt och smärtsamt liflösa ting, som tillhört dem, inverka på hjertats känslor. Det hade blifvit öfverenskommet med mor-. bror Giovanni, att jag skulle infinna mig hos honom vid middagstiden för att höra nyheterna. Jag gick derföre till Honom, De arresterade personernas antal var tio; han hade uppskrifvit deras namn, yrke ochålder. Deribland voro åtta unga män från tjugo till trettio års ålder (Sforza var bland detta antal); de flesta af dem vöro jurister, samt två gamla män, en bekant advokat, och Nasi! just den mannen, på hvilken vi litade, vårthödankare, FHvilket slag! Cesar och jag sågo på hvarandra med misströstan. Hvad var att öra? Genast försöka vår lycka med d:r Pedretti, Som jag kände honom till utseendet, blef öfverenskommet, att jag skulle gå till honom. Jag hade ingen svårighet att finna hans adress, och jag begaf mig genast åstad. D:r Pedretti var en af dessa menniskor, som aldrig varit unga; han kunde ha varit tjugo: fem år eller femtio år. Han bar en smutsig hvit halsduk; ett smutsigt krås, hans näsa var alltid fullstoppad med snus, och hän såg dryg och vigtig ut. Hvad förskaffade honom hedern af mitt besök? Jag sade honom det med ens. Han studsade och yttrade stämmande, att jag helt och hållet misstog mig om: honom. . Jag. svarade, Pi var, säker uppå hvad jag sade, och att förställning tje