Aftonbladet – 14 juli 1858, sida 2

rr VV VAL TT kallat henne så, jag måste vara barmhertig elnöt hennö. : — HVad kunde jag göra? Ingenting annat än ge efter. Jag förlät hette, Uppreste hemie, kallade henne mitt kära barn. Jag återtog brefpaketet: Jag gjorde allt hydd som stod min makt för att I: den lidande själen. Hon ville icke låta mig gå, förrän jag gat henne mitt hedersörd uppå, att jag ville möta henne i morgon på samma ställe; och jag lofvade det. Jag lyckades så till vida, att jag någorlunda Stertörde henne till förnuft, och jag gick bort. Jag var nöjd med ättjag ieke hade gjort annat än hvad en man bör göra i sådana fall, och likväl var jag icke belåten med mig sjelf, Nej! Fantasio och Caesar måtte säga Ar de ville; jag var icke belåten ined mig sjelf. lag såg henne nästa morgon och kunde dömma af hennes: utseende hvilken härjning föregående dagens uppträde åstadkommit hos henne. Jag gjorde. mitt bästa att trösta och uppmuntra hennes nedslagna sinne; Jag låtsade en glädtighet, som jag var långt ifrån att Känna, och återkallade lätt smålöjet på hennes läppar och lugnet i hendes uppsyn. Lilla var så känslig för alla intryck, att hon kunde inom loppet af fem minuter gråta bittert och skratta hjertligt. Under någon tid var förhållandet oss emellan temligen stilla. Tikväl var jag icke lyck-lig. Min tillit till dem jag-älskade var rubbad. TJUGOSJUNDE KAPITLET, Fåstäns min tillit till Lilla var rubbad, älskade jag henne mer än någonsin. Detta är ett ofta förekommande fenomen. Ettbestridt egande blir, just derföre att det är bestridt, desto mer dyrbart. Det ges menniskor, för hvilka en liten krydda af svartsjuka är lika nödvändigei kärlek som; senap, är för andra att befordra matsmältningen. Hvad mig vidkommer, kunde jag rätt väl ha undvarit den förstnämda ingrediensen, ty om min passion