sta mötena, var snarare en systers med en bror, än en älskarinnas med sin älskare, så ledig och oförbehållsam var hon. Jag tror verkligen att hon hade föga begrepp om kärlek. Med alla sina fel var hon en ljuf, förtjusande liten varelse, varmhjertad, ädelsinnad, medlidsam, ur stånd att se någon lida utan att ge allt det bistånd hon kunde. I korthet sagdt, hos Lilla fanns stoff till en mycket bättre qvinna än hon var. Min första månad på landet var i det hela något ledsam. Jag förväntade hvarje dag att Lilla skulle taga första steget emot mig, men vecka efter vecka förflöt utan det ringaste tecken från hennes sida. Jag. fann min förhoppning grymt bedragen. Jag ångrade bittert min öfverilning och sträfhet. Men äfven jag hade min stolthet, och aldrig, nej aldrig föll det mig in att sjelf göra första steget. . Nå väl! allt är förbi; det var en dröm; jag vill ej mer tänka derpå. Jag tänkte likväl derpå. Men småningom sysselsatte jag mig mindre med detta ämne, och jag började att bli vid bättre lynne. Fantasio, Czesar, politik, jagt, den sköna och storartade natur, som omgaf mig, förskaffade mig så många helsosamma förströelser; efter någon. tid öfvervann jag min nedslagenhet och återfick till en del min glädtighet. Icke långt efter denna förbättring, då jag en dag var i staden, hvilket ofta var fallet, hvem var den första person jag mötte på gatan, om ej Lilla med sin kammarpiga? Så snart hon blef mig varse, skiftade hon färg; då jag märkte detta, vände jag min blick emot jorden och låtsade icke se henne, men hon kom beslutsamt emot mig, sade huru glad hon var att.finna mig må väl, och att hon önskade få tala med mig. Ville jag möta henne nästa dag i trädgården? Jag sade henne, att jag var nödsakad att på aftonen vara tillbaka i San Secondo. Nå väl, ville jag möta henne om en timma i trädgården? Visserligen , ville jag det, och vi åtskildes. Mö-!