gick med full fart. När jag skulle bli befordrad till tredje graden, hvilket måste ske innan kort, skulle jag få sjelf veta och se allting. Så mycket bättre. Det oaktadt fick jag icke något svar rörande kandidaten som jag hade anmält. Saken var under öfverläggning; men Fantasios kandidat Sforza hade blifvit gillad; det var en tröst. Ett par veckor hade nu förflutit sedan Lillas återkomst från landet, och vi hade träffat hvarandra blott en gång. November månad var märkvärdigt regnig, och promenaderna på Santa Chiaras bastioner inträffade derföre sällan. I trädgården med plantskolan var omöjligt att röra sig. Vi försökte att finna någon annan mötesplats, men detta var icke en fött sak, och emellertid var tålamod en nödvändighet. Jag var mycket ledsen häröfver. En förmiddag gick jag ut för att besöka Fantasio, men fann honom icke hemma, Oaktadt hans frånvaro gick jag in. Just då var solsken; jag tog derföre en stol och satte mig på balkongen för att njuta det. Jag hade knappt hunnit sätta mig, förrän jag hörde ringningen af portklockan och gnäggandet af en viss Beltoni, som pratade med en af våra andra kamrater. Jag var denna förmiddag vid mer än vanligt dåligt lynne och derföre föga benägen att uthärda plotterelden af Beltonis eviga snack; jag drog således för en af fönstergardinerna och satt gömd bakom densamma. S y Beltoni, mera känd ibland oss såsom ölodigeln, ett öknamn, för hvilket han hade att tacka Fantasios satiriska lynne, var en lång, groflemmad, tjugofemårig narr, den ende af hela vår krets, som var verkligen och fullkomligt lycklig. En menniska mer belåten med sig sjelf och med mindre skäl att vara det har jag aldrig känt. Fet, vacker och rödlett som en stekt digris, ansåg han förafgjordt, att han var en verklig Antinous. Han bar ofantliga styfva skjortkragar, en otroligt hög hatt och kläder mycket för trånga för