tet egde rum, och aldrig hade Lilla visat sig så öm, så tillgifven. Hon var mera allvarsam och tankfull än vanligt och röjde måhända en viss förlägenhet, som jag tillräknade hennes medvetande att ha uppfört sig orätt vid vårt sista möte. Vid denna tiden hade jag återfått mitt mer eller mindre goda utseende, och mitt hår hade åter växt, hvarför hon lyckönskade mig. Hon var i staden några få dagar, var utledsen vid landet, längtade att komma tillbaka till Genua och få se mig hvarje dag. Ville jag skrifva till henne? Visserligen, om hon önskade det. Vi åtskildes såsom bättre vänner än någonsin, och från den dagen fördes oss emellan en liflig brefvexliog. Jag anmärkte med nöje, alt hennes bref voro mindre barnsliga än de plägade vara. Några af dem röjde äfven en nedslagenhet, som smärtade mig. De uttryckte en grad af ånger, som tycktes vara utom all proportion till hennes små förseelser, och hon tiggde om mitt öfverseende. Påtagligen var hos Lilla en förändring till något bättre ; åtminstone tyckte jag så. , Jag bör icke sluta detta kapitel utan att omnämna den af Fantasio grundade litterära tidskriftens upphörande, som följde tätt efter Julirevolutionen. Detta blad blef icke indraget af styrelsen, icke öfvergifvet af dem som bidrogo till detsamma; likväl upphörde det helt tvärt, i anseende till en materiel omöjlighet att fortsätta det. . Låtom oss lösa gåtan! Cen sorsembetet, hvars förra tålmodighet mot pressen hade upphört med de tre ärofulla dagarne, begynte att systematiskt med ens utstryka hela artiklar. Alla de, hvilka ha bestyr med tidningar, veta huru svårt det är att i ögonblicket fylla sådana tomma spalter; på ett eller annat sätt blefvo de dock fylda, en gång, två gånger, till och med tre gånger. Men den dagen kom, då detta ej längre var möjligt, och tidningen måste antingen ha utkommit såsom ett blankt pappersark, eller ock genast upphöra. Den upphörde. Och