Aftonbladet – 12 juli 1858, sida 4

ER Vä ANA ERJME RATE 0 BIISEEES 24 IgE NESSER E BeF BEAN NET Orleifs i Ala. BLANDADE AMNEN. Uppfinning för skeppsbyggeriet. Maskinisten OC. U. Lindblad har den19 sistl. Juni erhållit kommerskollegi patent å en af honom uppfunnen förbättring af färg till bestrykning af jernoch träfartyg, samt andra för väderlekens inverkan utsatta artiklar. Vi anföra ur beskrifningen följande: Då fartyg som å vattengående delar äro bestrukna med hittills vanlig färg, knappast ega bestånd ett år innan omstrykning är nödvändig, uthärdar den nya färgen minst 4 å 5 gånger denna tid och besparar derigenom fartygsegare betydliga kostnader årligen, om man besinnar att fartyg vid hvarje omstrykning måste införas i docka. — För ångpannor, hvilkas bestånd till hufvudsaklig del beror af den färgs beskaffenhet hvarmed de äro bestrukna, år den nya färgen särdeles ändamålsenlig, emedan den mer än någon annan färg konserverar jernet och förekommer bristfälligheter å pannorna, som eljest ofta för en obetydlig rostskada måste med stora kostnader lyftas, och däck rifvas. Den nya färgen, som ej är dyrare än vanlig fernissfärg, torkar inom 2:ne timmar efter anstrykningen och lemnar en glatt och hård yta, otillgänglig för sjöröta och lätt att hålla ren; hvaremot den nu brukliga färgen inom 3:ne månader i vatten öfverdrages med en gyttjelik grönska, som upplöser fernissan och färgen, samt gör jernet tillgängligt för rost. Om man antager att ett fartyg, som behöfver änstrykasoch inlöper i docka den ena aftonen, ärrenskrapadt vid middagstiden påföljande dag, kan det, om denna färgblandning användes, på eftermiddagen samma dag med lätthet hinna att 3:ne gånger omstrykas, blifva tort och färdigt att sättas i sjön samma afton och således åter segelklart efter endast ett dygns förlopp; då deremot, när vanlig färg begagnas, en sådan omstrykning tarfvar minst 3 å 4 dagar och ofta längre tid, allt efter väderlekens beskaffenhet. Den nya färgen kan derjemte, utan att skadas af kyla, anbringas under hvad temperatur som helst; således äfven under vintermånaderna. — Det äfventyrliga skjälskyttet, På en af de små nakna ödärne i hafsbandet af Dalarö skärgård, benämd Gillinge, bodde 1832 en beryktad skjälskytt vid namn Anders Pehrson. Denne raske gubbe, som, ibland isbergen i Bottniska viken alla vårar genom skjälfångst skaffat sig ett visst välstånd, men derunder ofta varit i fara att få sin båt krossad emellan drifisarne, eller att för alltid blifva skild från sitt sällskap, anser dock döden varit sig närmast vid ett skjälskytte i egen skärgård. Längst ute i hafskanten utanför Gillinge ligger ett litet: platt grund, hvarpå skjälarne bruka lägga sig att hvila, och dit fara ofta gillingeboernä att skjuta dem. Färden sker af en och en i sönder i en liten båt, kallad snipp, som bär 1, högst 2 personer. Dervid äro de utrustade med en studsare af grof kaliber, ett skjäljern, eller spjut med hullingar, i hvars ena ända en lång lina är fästad omkring framtoften af båten, samt linan i rediga ringar upplagd, så att, när skjäljernet är kastadt i skjälen och debne simmar ut; skytten må kunna, endast sysselsatt med rodden, följa efter med båten under det skjälen utdrager linan. Sålunda utrustad, begaf sig Anders Pehrsson, ensam i sin lilla snipp, ut till skjälberget och upptäckte på långt håll, genom sin kikare, en stör skjäl som låg uppe på berget. Han stälde sin rodd så, att han genom en upphöjd kant af klippan var undangömd för skjälen, och kom lyckligt till berget utan att skjälen blifvit hönom varse. Båten fästades vid de stora lösa stenarne, som lågo vid stranden, under det gubben för sig sjelf mumlade det vanliga ordspråket: Bind din häst väl, men bind din båt ännu bättres, Derpå kröp han med bössan i handen bakom bergklintarne, tills han kom inom skotthåll. Så stor skjäl hade han ännu aldrig sett af flera tusende som han fångat, och myste redan åt den goda fångsten. Skottet small, och skjälen träffades, men rullade sig på den platta hällen, i dödsångesten, och ville ned i sjön. Med en ynglings snåbbhet ilar gubben till sin lilla snipp, kastar bössan på marken, gör lös båten, ror hastigt till det ställe der skjälen låg, och kommer dit just som denne är färdig att nå vattnet. Han stöter skjäljernet med kraft i dess kropp, men just i detsamma är skjälen i djupa vattnet, och liksom upplifvad af den nya smärtan, far han med pilens hastighet under vattnet och ut åt hafvet. Innan gubben hann sansa sig var linan utlupen och båten i full fart ut till sjös, Genom det att linan var fästad om framtoften och låg öfver relingen i fören, var den lilla båten i hvart ögonblick färdig att stupa under vattnet; det var ej annat råd för skytten än att kasta sig med sin tyngd längst-bak i båten, och att genom denna motvigt få fören att icke krypa under vattnet. Resan gick fort, rakt ut åt hafvet, och forsen stod öfver båtsudarne, som om den gått emot starkaste ström; vid hvarje vändning som skjälen gjorde var båten på vägen att hvälfva påsida. Hafsvågorna svallade högt och hotade att fylla den. Hvad var att göra? Gerna hade han skurit af linan och låtit sitt sköna byte tillika med harpun och lina gå förlorade, men i samma ögonblick han skulle hafva lemnat sin plats bak uti båten, så hade allt gått till botten; här var således intet annat att göra än att med dödssvetten i pannan söka att hålla båten i jemvigt och hindra fören att stupade under. Re dan var han en mil ute i öppna hafvet, ehuru han i n ångest trodde sig vara nära revelska vallen. ndtligen saktades den hastiga farten, gubben fick igen andan, och till sin stora glädje såg han linan börja styra åt samma land, hvarifrån han kommit. Ängslan förvandlades i glädje; han kunde nu utan fara sätta sig till årorna, men han gör det icke. Skjälen stiger så sakta åt land tillbaka, att ingen fara är för båtens stjelpning: gubben följer blott med och finner det beqvämt att ej behöfva ro sin båt hem igen. Han nalkas sitt kära skjälberg, fastän ej med lika hastighet som på bortresan, och först när skjälen åter uppkrupit på samma ställe der han fick skottet, lossar han linan och ror helt sakta kring Kklippan, söker och finner sin bössa, laddar på nytt och kryper för andra gången i båll på skjälen, skjuter, och skjälen blir liggande död på stället. Hvarje gång gubben slutat denna berättelse, lyfte han af sig mössan och satt en stund tyst. Derefter tillade han: Jag fick en hel tunna späck ur den skjälen. (Krist. Bl.) TREE SEE RE THA NDNYERT 0 TINDCDD Ä fvPCT CCD