Aftonbladet – 12 juli 1858, sida 3

svenska qvadratmil). Det dokument, som innehåHer traktaten rörande detta köp, skall vara deponeradt uti en Newyorksbank, och Förenta Staternas regering har fullkomlig kännedom om denna transaktion. Detta är dock en temligen gammel nyhet; ty enligt Almanach de Gotha afträddes de mexikanska staterna Sonoras och Cinaloas områden redan år 1853 till. Förenta Staterna i kraft af em samma år afslutad traktat. Om Språkfrågan. : IX. Signaturen Ernst Ludvig har åter upplåtit sin mund till ordspråk och detta i ordets egentliga bemärkelse. — Bihanget till Svenska Tidningen för den 26:te Juni innehöll neml. ett yttrande af honom: i språkfrågan, ett yttrande kryddadt med diverse ordspråk, hvilkas salt åtminstone ej hör till den finkorniga Attiska sorten. — E. L. är förtörnad öfver att jag ej besvarat de åtta frågor, hvilka han ställde till mig i en feuilleton af den 28:de April Om jag ville härma B. L:s ordspråksstil, så skulle jag kunna begagna mig af ett sådant, som lyder så här: Sen tok kan fråga mer än tio visa kan svara på, — Det är ju också ganska möjligt att, om E. L. fortfarit en stund till att fråga, detta ordspråk fått full tillämplighet. Hvad dock serskildt deåtta frågorna angår så har jag ej svarat på dem af det enkla skäl, att denästan allesammans var, då de ramställdes, på förhand besvarade i mina föregånåe Artiklar. — Jag hänvisar serskildt till mim 1:sta och min 3:dje artikel, i hvilka E. L. finner. svar på det mesta hvad han frågat. Wörhållandet med de Kransyska verberna skall närmare utvecklas: då jag hinner dit i verkets historik. — Frågan N:o 5 innehöll egentligen endast ett betydligt stort modgifvande å E. L:s sida, då han i densamma erkänaer, att jag har rätt deri, att 2:dra persons plar. ändelse på -— en, t. ex. I gifven, stån, skrifven 0. 5. V. faller sig tung både i tal och skrift.. E, IL. vill dock ej derföre antaga talspråkets form: ni ger, står, skrifver, htan han vill i stället skrifva: I gifva, stå, skrifva, hvilket hvarken är skrift eller talsven-ska, — Må han dock gerna skrifva så! Det är alltid ett sfeg på banan, som leder till: det rätta; ty i och med bortläggandet af 2:dra persons plur. ändelse är verbal-konjugationen befriad från sista lemningen af personal-beteckning, oeh detåterstår sedan endast, oss emellan, numeral-beteckningen för present; ty i Imperfektum är vi då redan fullkomligt ense: Sedermera förebrår -mig E. L., att jag — såsona han påstår — håller mig till person och ej till sak, derföre att jag förklarat, att åtskilliga egendomliga ord och uttryck i Sv. Tid:s anonyma språkartiklar erinrade mig ovillkorligen om f. d. Tidningen Winterbladet. Denna min tanke har jag styrkt med ett. par citationer, — Ligger i detta något personligt anfall? Eller anser kanske E. LE. dessa anonyma språkartiklar i Sv. Tid. vara så svaga att det ligger något nedsättande redan i att misstänkasför att ha skrifvit dem? Jag kan ej på annat sätt förklara. E, L:s utbrott; men jag fruktar att Förf. till de anonyma artiklarna — hvem han må vara — skall känna sig temligen besvärad af det något misslyckade handtag, som E. L. sålunda gifvit honom! — Jag för min del är långt i ifrån att underkännäå dessa artiklar dialektisk förtjenst, ehuru Förf. till desamma ledes af åsigter rakt motsatta mina egna: Det roligaste är dock att E. L. talar om soridderligt. Eget nog! Jag strider med blottadt an-sigte mot idel maskerade motståndare, och så förebrår man mig, den med öppet vizir framträdande, att vara orfdderlig,! Och hvarför? Jo, endast derför att jag omtalat, att, förklädnaden, i min tanke, ej är fullkomligt ogenomskinlig! Men jag hvarkenävill eller kan längre uppehållz mig med E. L. utan återvänder till ämnet för dessa artiklar: formförenklingens gång genom seklerna. Jag gaf i förra artikeln en liten framställning af substantivets öden under tiderna i afseende på formernas antal. Jag öfvergår nu till verbet. För deama ordklass är det dock vida svårare att uppställa em jemförelse mellan förr och nu, än det var vid subantivet, dels emedan verbets böjning är mångfaldigt mera invecklad, dels isynnerhet emedan man har svårare att vinna en utgångs-ställning, en fast punkt i ett kändt språk, för beräknandet af formernas ursprungliga mängd. Redan i Sanskrit framställer sig neml. verbalböjningen såsom en stor ruin. På stora sträckor är murarna af den gamla byggnaden brustna och ramlade; af vissa delar finns endast antydningar qvar, och somliga är helt och hället utplånade. Sjelfva Sanskriten var neml. sannolikt, såsom förut anmärkts, ett nytt förderf i förhållande till en förhistorisk gammal god tid... — Stundom uppdyker i ctt, i andra afseenden, ungdomigare språk en afdelning af böjnings-systemet, af Hvilken Sanskrit blott har fragmenter qvar. Den klassiska Sanskriten har t. ex. ingen konjunktivus; men i den äldsta kända formen af detta språk, Veda-dialekten, de heliga böckernas språk, förekommer några lemningar af en sådan modus (Let.); hvilken öfverensstämmer med den Grekiska Konjunktivens bildning. Det är deraf nästan gifvet att det gemensamma urspråket egt denna modus och troligt är att cen i detsamma böjdes fullständigt genom ala ten pora. Sanskriten saknar helt och hållet någon böjningsform för plusquamperfektum. Grekiskan har deremot ett plusquamperfektum bildadt efter den lag, efter hvilken en sådan form i Sanskrit troligen borde varit b ldad oe dude a funnits der neml. genom sammanställning jåde augment och reduplikation. Det är visserligen Ficke omöjligt, att den gren af urspråket, hvilken sedermera blef Grekiska, någon tid efter språksöndringen fortsatt att bilda nya böjningsformer, och då bildat bland annat sitt plusquamperfektum; men det är lika möjligt, och i min tante vida sannolikare; att Grekiskan medfört denna form från det gemensamma urspråket, och bibehållit densamma, under det att Sanskrit bortlagt den. — Det förefaller mig neml. vida troare, att formförenklings-rörelsen börjat före eller minstone samtidigt med språksöndringen, än att rmbildnings-rörelsen skulle, en längre tid bortåt, pågått efter språksöndringen, och först sedermera, varje språk serskildt, på olika tider, kommit till den öfvertygelsen, att det icke bar sig, detta försök att med böjningsformer uttrycka alla ett ords tänkvara förhållanden till andra ord. Jag tror derföre, att om man såsom utgångspunkt, vill göra .sig en ungefärlig föreställning om len oerhörda massa af böjningsformer hvaraf vårt urspråks konjugations-system måhända bestod, så kan man tänka sig såsom fullständiga alla, eller nästan la, de afdelningar af verbalböjnings-systerset, af bvilka Sanskrit och Grekiska bevarat större eller nindre delar, och man skall på detta sätt kanhända indå snarare få för litet än för mycket )! ) (Om Grönländskan). Någon af tankelagarna förestafvad omöjlighet ligger icke i denna min antydan, om att srpåket kan ha haft en vida större