Aftonbladet – 12 juli 1858, sida 2

vervinna svårigheten. Omkring en vecka innan qvartalets slut blef jag mycket flitig uti att bevista föreläsningarne, och valde en god plats, så nära professorns bord som möjligt. Jag hörde på med så spändt intresse som om mitt lif berodde på att icke förlora ett enda ord, och emellanåt nickade jag och gjorde åtbörder, som röjde en hejdad beundran. Sådan är beklagligtvis menskliga svagheten, att ingen professor — nej, ingen enda — bestod emot detta stumma smicker. Morgonen den 5 Juni — sådana data glömmas icke lätt — kom ännu en biljett ifrån min anonyma korrespondent. Den var lika så nätt hopvikt, lika så välluktande, lika så elegant i alla afseenden som de två föregående; men derpå var ett nytt sigill, en dufva med en qvist i näbben och motto: Jag medför goda nyheter. Nyheterna voro verkligen goda: Er okända vän är i afton i Acquasola, uti löfsalen på södra sidan om mellersta vattenkonsten. Ni kan igenkänna henne på den bukett af törnrosor hon skall bära isin hand. Om ni önskar att lära känna henne, så var der klockan half nio, icke en minut förr eller senare. Farväl tilldess!b ; Det är lätt att begripa det tillstånd af oro, hvari jag blef försatt genom denna biljett. Jag skulle då ändtligen få lära känna henne! Huru skulle jag bära mig åt? Hvad skulle jag säga till henne? Om hon funne mig tafatt! Klockan var ännu icke tolf; jag hade nio timmar att vara såsom på glödande kol. För att fördrifva tiden, gick jag att uppsöka stället, fastän jag fullkomligt väl kände det, och att på förhand repetera de mångfaldiga själsrörelserna under det sälla mötet. Låt se! Från hvilken sida skall jag inträda i löfsalen? Gör jag det genom någondera af de stora alleerna; måste jag gå ett långt stycke så att hon bemärker mig, och Jag känner, att tanken att hon ser på mig