Aftonbladet – 12 juli 1858, sida 2

MMMM med handen, jag har aldrig sett dig se så bra ut. Jag känner mig så lycklig, svarade jag, och kyste henne rodnande. Gud välsigne dig, min egen käre sonl Jag gick till sängs, upprepande högt dessa ojemförliga verser af Petrarca: Chiare freschee dolei acque, inflätande namnet Lilla i stället för Laura, och jag sof hela natten, utan att derunder vakna en enda gång. TJUGOFEMTE KAPITLET. Nästa dag, då jag genomgick i mina tankar hvarje äfven den ringaste omständighet af mitt möte föregående aftonen, kom det första intryck, jag fått af Lillas röst, åter mäktigt öfver mig. Intonationen, som ännu ljöd i mitt öra, denna rika och melodiska italienska, som ifrån hennes läppar var så tjusande, erinrade mig om en röst och ett eget italienskt uttal, som jag redan hade hört; men när, hvarest, af hvem? Det var just hvad jag icke kunde påminna mig. Förgäfves ransakade jag mitt minne, förgäfves plågade jag min hjerna; jag kunde icke finna den ringaste -klav till gåtan. Min nyfikenhet ökades mycket häraf, och jag föresatte mig att begagna första tillfälle, som kunde yppa sig, för att omnämna detta för Lilla och se efter om hon kunde deröfver sprida något ljus. S aMen detta tillfälle erbjöd sig icke snart: Jag fick nya bref från henne, men deri fanns icke ett enda ord om ett nytt möte. Det var omöjligt för mig att anhålla om ett sådant, emedan jag hvarken kände hennes namn eller hennes adress,. och äfven om de varit mig bekanta, skulle jag aldrig ha vågat att utan tillstånd skicka till henne ett bref. Det är sant, att jag dagligen såg henne på Santa Chiaras valx lar, som hade blifvit min oföränderliga promenad; men då var hon alltid åtföljd af en ung man, reslig, mörk och af ståtligt utseende, utan tvifvel hennes bror; och jag kunde