Aftonbladet – 9 juli 1858, sida 3

De gingo förut genom de uppfylda rummen, utför trapporna och ut på gatan. Jag följde tätt efter dem; vi gingo in i en närbelägen mörk portgång, der mina förare stannade. Jag ber om förlåtelse,, sade den längre, men det är nödvändigt att vi måste binda för era ögon. . Jag nickade bifallande, och en näsduk bands omkring mitt hufvud. Det var kallt, fuktigt och mörkt; vi voro alla klädda i våra öfverrockar. På tillsägelse drog jag upp min rockkrage omkring ansigtet. Mina följeslagare togo mig eni hvardera armen, och så gingo vi framåt under djup tystnad, ibland åt höger, ibland åt venster, och ibland, såsom jag tyckte, tillbaka. Två personer, så vidt jag kunde döma utaf ljudet af steg, följde nära bakom oss. Slutligen stannade vi. Jag hade icke detringaste egrepp om hvarest vi voro. Jag hörde en nyckel kringvridas i ett lås; vi gingo in och uppför två trappor. En dörr sköts upp, vi vandrade genom en gång, och vi voro framkomne till vår bestämmelseort. Bindeln togs nu ifrån mina ögon. Jag befann mig i en rymlig kammare, snarare rikt än elegant möblerad. En stor eld branni en ofantlig spis, och en tung lampa med en alabasterkupa spred ett mildt, matt sken. På golfvet låg en tjock mörkröd matta; ett vidyftigt draperi af blommigt damast utaf samma färg hängde i rika veck vid öfra ändan af rummet och dolde förmodligen en alkov. Vi voro fem personer i rummet; de två hvilka varit min eskort, två andra, likaledes kläddai svarta dominos — förmodligen de, hvilka hade följt efter oss — och jag sjelf. Den långa svarta dominon, hvilken tyckes vara hufvudmannen, och hvilken jag hädanefter skall kalla ordföranden, satte sig i en länstol; de. två sist komne satte sig på stolar till höger och ven