Aftonbladet – 9 juli 1858, sida 3

VV Min italienska var långt mera ren och harmonisk än som är vanligt ibland genuesare, och derjemte mindre konstlad än toskanska dialekten. Jag förmenade att det var en romare. Och våningen, hvari jag blifvit införd — bodde: han der? I så fall måste han vara förmögen och höra till samhällets förnämsta klasser; ty möbleringen i rummet, der jag blef recipierad i orden, röjde vanor vid lyx. och trefnad, som icke voro medelklassens af mina landsmän, till och med när de voro rika. Elden i spisen till exempel var helt och hållet en aristokratisk njutning, som få af borgrarne, fastän välmående, bestodo sig. Hvad beträffade de två sist inkomne, i domino klädda, skulle jag ha velat slå vad om hvad som helst att de voro Caesar och Pantasio. Deras längd och någonting -obeskrifligt i deras sätt att omfamna mig hade förefallit mig likt en uppenbarelse, som bestyrkte min gissning. Det är sannt-att mitt intagande i orden hade lärt mig ingenting, och att jag var just på samma punkt somförut; men det öfriga skulle väl komma i: sinom tid. Låt mig tänka efter. Hvad kunde: jag göra för att förtjena föreningens förtroende, för att stiga i rang och sålunda förvärfva medel att bli nyttig? Hvad jag önskade att utföra någon stor bedrift, men jag kunde icke säga hvilken! Ack! Om den sväfvande bild, hvilken på senare tider stått för mina tankar, säch hvilken jag dyrkar i inbillningen, ville antaga kroppslig form och uppmuntra mig, om än blott genom en åtbörd, hvartill skulle jag icke vara i stånd? Midt under dessa obestämda tankar öfverväldigade sömnen mig, och de nyss förflutna timmarne, antagande fantastiska skapnader, föresväfvade mig i mina drömmar. (Forts. följer.