Aftonbladet – 9 juli 1858, sida 3

gjorde detsamma. Jag måste erlägga en viss summa, bestämd för de fattiga och sjuka bland bröderna. Mina ögon blefvo än en gång förbundna, och vi gingo ut. Vägen tillbaka var kortare, än den var då jag kom, men fullt ut lika så krånglig. Här skola vi åtskiljas, sade den långe dominons röst, när vi stannade ; fortsätt er väg utan att se er tillbaka! Detta är den första handling af lydnad jag fordrar af er. Vid dessa ord knöt han upp näsduken, som betäckte mina ögon. Lydande hans befallning, gick jag framåt utan att vända mig om, och kom ut på piazza framför Carlo-Feliceteatern. Vid gatan, från hvilken jag kom ut, var samma mörka portgång, der jag, två timmar förut, mött mina hemlighetsfulla ledsagare och der de hade bundit för mina ögon. Jag skulle gerna ha velat göra en god promenad, men det hällregnade, och jag gick hem och lade mig. Jag var för mycket upprörd för att sofva. Den scen, uti hvilken jag nyss spelat en roll, hade, just genom sin enkelhet, gjort ett starkt intryck på mig. Frimurare och Carbonari, hade man berättat mig, älskade att omoifva sina receptioner med en viss ståt af fantasmagori, beräknad att verka på recipientens inbillning; och jag hade förväntat mig åtminstone en stor framställning af symboliska former och dragna dolkar. Här hade jag på ett angenämt sätt blifvit bedragen i min väntan. Vid min reception hade ingenting annat förekommit än det som var enkelt och värdigt. Dessa voro de män jag önskade mig — allvarliga män, som icke förehade gyckelaktiga upptåg. Den långe dominon hade fängslat min inbillning. Jag undrade hvem han kunde vara; en chef förmodligen, att döma af den vördnad de andre visade honom; men hvem var han? Hans