Aftonbladet – 9 juli 1858, sida 2

LORENZO BENONELI AP BEEFÖRFATTAREN TILL BOKTOR ANTONIO. ) Ölversitining. gi Vår felslagna förhoppning pröfvade mycket mitt tålamod, men var icke enda orsaken till oro inom mig. Jag hade på den sista tiden rönt en obestämd vantrefnad, en brist på intresse för allting, ett slags tomhet, som jag aldrig förr erfarit. Isynnerhet sedan jag kommit på landet smögo besynnerliga känslor sig emellanåt öfver mig, svällde mitt bröst och fylde mina ögon med tårar. Åsynen af den sköna, upplifvande naturen, i stället att glädja mig, gjorde mig modstulen. Vid vissa tillfällen hade jag en sjuklig längtan efter enslighet, och ofta tillbragte jag hela timmar sittande vid foten af ett träd 1 det mest undangömda hörnet af en aflägsen dal, försänkt i obestämda drömmerier. O, om jag blott kunde gripa i flykten en af dessa orediga bilder, ett af dessa luftiga väsenden, som sväfva förbi min fantasi, likasom atomer af stoft dansa i solskenet. Huru långt tillbaka voro icke de tider, då jag plägade drömma om prinsessor med gyllene lockar och korali-läppar! Jag hade nu ögonen fullkomligt öppna för mina älskvärda landsmaninnors skönhet. En af mina fränder hade nyligen gift sig, och åsynen af det unga paret på bröllopet hade åstadkommit hos mig en plötslig förändring. De unga tu sågo så sköna, så lyckliga ut, tycktes hålla så mycket af hvarandra, att jag riktigt afundades dem; icke att jag särskilt önskade att vara i min frände Pietros ställe, men jag önskade ) Se Aftonbl. nris 128—133, 133, 134, 136—141, 144—150, 152—153, :