Aftonbladet – 7 juli 1858, sida 2

sedan, då signor Merlini mötte mig i universitetsförstugan med ett tecken till fjun på min öfverläpp, bedyrade han, med åtskilliga obeskrifliga nickningar, ryckningar och grimacer, att han hade tagit mig för en skansgräfvare. Jag förstod piken, och brodden till mina mustascher föll för rakknifven. Ett år derefter, då mina mustascher växt tjockare än någonsin, hade polisdirektören den godheten att genom min far skicka mig en helsning, att om jag icke sjelfvilligt rakade bort dem, skulle han låta raka dem af mig — en mycket enkel och alldeles icke ovanlig ceremoni. Två karabinierer togo er, en i hvardera armen, förde er in i en barberarestuga och stodo närvarande vid operationen.Jag var således nödsakad att gifva efter. : Min studeringstid, äfvensom min brors, är nära att löpa till ända. Fastän intagen vid universitetet ett år efter mig, hade Caesar hunnit upp mig under min förvisningstid. Ett år till, och Genua skall ega ännu en advokat utan klienter och ännu en läkare utan patienter. Cesar har under de två sista åren blifvit mycket mera manlig till sitt utseende. Han är obetydligt kortare än jag, men mera groflemmad, bättre proportionerad och mycket starkare. Helsans fär glöder på hans kinder. Hans anletsdrag äro icke särdeles regelbundna, men ganska behagliga. Han har en välbildad mun och vackra tänder, och hans tjocka, kastaniebruna hår skuggar väl en bred, skönt formad panna. Hvad mig sjelf vidkommer, har jag mycket mörk hy, är mycket blek och alldeles för smal för min längd, som är öfver medelmåttan. Mitt anlete, när det är stilla, bär ett uttryck af mattighet, plågsamt att skåda hos en så ung man, men lifvas lätt och får då ett bättre : utseende. Min enda skönhet, om något i vårt land ganska vanligt kan så kallas, är en rikedom af svart, knollrigt hår.