Aftonbladet – 3 juli 1858, sida 3

(Insändt.) Till Ernst Ludvig! Med: förvåning och harm läste jag i går, då jag besökte. en vän, n:o 133 (för den 12 Juni 1858) af den tidning, genom hvilken ni låter er visdoms skatter spridas till landets: andligen: torftige inbyggare: med förvåning öfver att bland dem inom vårt land, som vilja uppträda som ljusför sin samtid, så myeken. förblindelse och verklig okunnighet kan röja sig om förhållanden inom vetandets verld, de der dock med kärlek, vördnad och djupt begrundande omfat: tas af sanningens älskare utom våra: landamären: med harm öfver att en tidning,som kallar sig svensk; vill så behandla och på sitt egna sätt bedöma den störste man som svenska jorden fostrat, under det att verkligen kompetenta domare, så inom som utom fäderneslandet, hvar och en inom sitt fack, erkänna -bonomej allenast för en i allo oklanderlig menniska till: hans karakter, utan ock: för det största snille; som kanske verlden egt så långt -minnets häfder sträcka sig. Att detta mitt omdöme om Svedenborg skall förefalla er djerft, öfverdrifvet, partiskt, förutser jag, men vill gifva några stödjegrunder för detsamma af sådan art, att de kånske ej torde alldeles undgå er uppmärksamhet; ty af de premisser, cirkumflexer och hugskott (om slutledningar må ej tålas), som i er artikel förekomma, synes mig icke mödan värdt att med dess författare byta ord i sak. Det är allmänt kändt, och undertecknad kan sär: skilt intyga detsamma, att vår frejdade landsman baron Berzelius ansåg Svedenborg så omätligt framom sin samtid i vetenskapligt hänseende, att han just till följd häraf icke kunde af densamma fattas; Svedenborgs framställning af ordets gudomliga sanning skulle väl förefalla ännu mera förvånande för alla dem, som på sjelfbelåtenhetens purpurläger dvaldes inom : förstelnade former af ärfd papistisk surdeg. Ja, sade Berzelius, Svedenborg står ännu långt framom vår tid; hvilket ock. besannas af utländske lärde, hvilka alltjemt upphemta nya: skatter ur hans verk; såsom ur en vetandets guldgrufva. — En till fullo opartisk man, en katolik, Görres, ansåg att Svedenborg. egt större snille än Newton och vidsträcktare kunskaper än Leibnitz; hvad tycks? Men de solblinda herrarne kring Gustaf III:s hof förklarade honom: helt enkelt för en fåne!? Och att anhängare af sådan verldsåsigt, som den Voltaire, Diderot, Fres drik den Store predikade eller hyllade, ännu åtminstone till någon del skola hylla samma åsigt om Svedenborg, faller af sig sjelft. Men äro desse berrar rätt vakne? Vi tvifla bärpå. Närför öfver 1800 år sedan dåvarande vetondets män förklarade den menniskoblifne Guden (ni tror ju något på Skriften?) för en samarit, som hade djefvulen, så må sannerligen Svedenborg anse för en synnerligt ärofull utmärkelse; att af män kring Gustaf III:s bränvinspannor hafva blifvit ansedd för en dåre. Den predikan om korset var judarne en förargelse och grekerna en galenskap; månne det icke är så ännu? Ty denmaturliga menniskan kan icke (emedan hon icke vill) fatta Guds rikes bemlighet; det är henne en galenskap, hon kän icke begripat. Så var det; så är det; så blir det. Ingenting förblindar så som andligt högmod och inbilskhet, hvilande på naturlig, sinnlig grund. Ingen jordmån är bördigare på frukter af andligt och himmelskt vetande än andelig fattigdom, såsom ordet lärer; ty der kan. Guds kärlek och vishet inflyta, och mörkrets makter fly för fläkten af Hans anda. Nu:ser jag väl af er artikel, att de Swedenborgska skrifterna tillerkännas ett innehåll af djupa sanningar, sublima åsigter om lifvet och döden, om kärleken, sanningen, skönhetens — detta är dock verkligen ingen småsak! Och likväl är han en fånet? — Visheten af hans lära, den moraliska höghet han predikade förråder — enligt er förmodan — hans djupa studium af kristendomens grundsanningar, ... Och hvarföre beskyller man honom då på samma gång för att hafva förvändt dessa sanningar? — Men frågan är här — säger — om det nya, det af honom sjelf uppfunna i hans system Han tillskrifver sig dock sjelf intet. Har ni märkt hans episka lugn? — Han tillskrifver Herren allt: — Detta kan ni icke tro; ty det vore mystiskt. Det förändrar ingenting i sak. Men -har ni tagit någon reda på motsvarighetsläran, som är: den nyckel, medelst hvilken han under Herrens omedelbara inflytelse tolkat ordets bokstafsmening; så är i den den klaraste bevisning framlagd för det påståendet, att ingen dödlig af sig sjelf kunnat inventera och framställa den -klav, enligt hvilken ordet, i egentlig mening, från 1:sta Mosebok till och med Uppenbarelseboken, blifvit sammanskrifvet under en tidrymd af mer än 1500 år och af personer sinsemellan olika till karakter, vilkor och bildning. Men den, som icke vill se, ser ingenting. Ni nekar ieke, att den bekantskap ni gjort med Svedenborgs skrifter varit för er af stort intresse!? Djupa tankar, sublima ideer, blickar in i det innersta af lifvets mysterium, af i FA verld, upphöjda isigter om det sköna, det goda, det sanna omvexla här — säger ni — på ett sällsamt sält med skildringar af de mest besynnerliga visioner, dem siaren på tro och heder!) förklarar för objektiva verkligheter och absouta sanningar Men ni averterar derjemte allmänheten om :att eder vframställning af allt detta herriga, djupa och sköna — likväl icke kommer att sakna in komiska sida: Detta är ju märkligt och beteckvande!? Vet ni huru detta förekommer mig enfalliga landkrabba? ... Har ni något begrepp om huru det kan hända att, om man silar det renaste och klaraste vatten genom ett solkadt eler färgadt inne, det filtrerade vattnet kan framkomma oklart, ärgadt och förorenadt? Är då detta komiskt? — När jag sammanfattar eder artikels begynnelse: Jaga med dess ändalyckt: Ernst Ludvig och således låter den höge siarens af eder antydda sublima sanningar etc. passera genom Ernst Ludvigs Jag såsom ett medium eller filtrum — så kan jag förklara, hvarfrån det komiska lärer: komma.