Aftonbladet – 2 juli 1858, sida 2

———L—ÅQ72n.qQnSvv—-——m——L? manträde i universitetshuset. Jag inväntade dem på gatan och tilltalade dem, den ene efter den andre, med hatten i handen. De feste ville icke ens ett ögonblick höra mig; jag affärdades likt en besvärlig tiggare. Af ett par bland de mest humana fick jag några få i hast uttalade ord, såsom: Jag kan verkligen icke göra någonting 1 den saken. Styrelsen -har fattat sitt beslut. Tala vid mina Kolleger ! åtföljda af en åtbörd, som synbarligen betydde nog! Hvarje känsla af menniskovärde var krossad och blödande invärtes. Att veta sig vara oskyldig, och ändock få så tillsägandes slag i ansigtet af dem, hvilkas offer man är, är ett svårt prof, som jag icke önskar någon, icke ens min bittraste fiende. Och den harm, som uppfylde min själ öfver denna ovärdiga behandling, hade sannerligen inga gränser. Den dagen visste jag hvad det var att hata. Jag lät ännu icke afskräcka mig. Jag hade satt mig för att bli i stånd att säga till min far: Jag har gjort allt hvad en menniska kan göra Jag författade således ett bref, så vördnadsfullt och lugnt som möjligt, hvari jag försvarade min oskuld och anhöll att bli konfronterad med mina anklagare. Jag visade brefvet för min far, som högligen gillade det: Jag gjorde deraf så många afskrifter som det var ledamöter i styrelsen öfver allmänna undervisningen, och aflemnade en afskrift i hvarje ledamots hus, ehuru jag på mer än ett ställe fann svårighet att få den mottagen. Betjeningen var mera grot och oförskämd än herrarne. Ingen af dessa senare gaf något svar, eller ens erkände sig ha emottagit min skrifvelse. Brefvet gjorde min far mildare för någon liten tid. Han tog en afskrift deraf och lät med mycken stolthet densamma cirkulera bland hans vänner, Besyunerligt, men sannt: min