Aftonbladet – 2 juli 1858, sida 2

— rr — — Min far, utan att bifalla eller afslå min begäran, tog brefvet som jag räckte honom och ögnade igenom det. Du blir aldrig nöjd, skrek han med hejdad häftighet, medan han kramade ihop brefvet emellan sina fingrar, förr än du tagit lifvet af mig. Gå ur min åsyn! För himlens skull, min far, var lugn och hör mig ; Gå din väg, säger jag; låt mig slippa se dig! Jag vill ingenting höra, jag vill icke lyssna till-någonting. Och han gick till dörren för att lemna rummet. Medvetandet af oförrättad oskuld gaf mig mod. Jag stälde mig emellan honom och dörren, sägande: Trampa på mig, om min far vill, men hör mig! Krossa icke en, som redan är gå djupt sårad. Så sannt Gud är i himlen, är jag oskyidig. Och jag brast ut i tårar. Inbilla dig icke att du kan bedraga mig. Du kan spara dina tårar och dina lögner Gud är mitt vittne att jag talar sanning. Jag är straffad för en förment delaktighet i upptåget nti congregazione förliden söndag. Jag var icke närvarande. Jag hade icke förr yttrat dessa ord, än jag insåg att jag hade gått längre än jag ämnade. Jag skulle gerna ha återtagit dem, men det var för sent. Du var ic ke närvarande ? sade min far mycket mildare. Nå, om hvad du säger är sannt, kan allt ställas till rätta. Det skall bli litt för dig att bevisa, det du icke var närvarande. Hvar var du då? Nu var det icke möjligt att komma undan. Jag måste tömma kalken ända till dräggen. Det var på ett ställe, der jag icke hade bort vara. Jag vill berätta alltsammans, men haf något öfverseende med mig Jag gjorde en uppriktig och fullständig be