främst vet jag icke så noga huru beyisandet af ett alibi skulle ha lyckats emot det öfvervägande vittnesmålet af träpinnen. Men, om så skett, skulle icke detta skäl ha ledt universitetsmyndigheterna på spåren att upptäcka ett knep, som var nyttigt för så många? Jag tviflar ock mycket på att jag skulle ha tagit min tillflykt till. detta bevis, äfven om mitt alibi varit aldrig så oskyldigt; men mitt var beklagligen -ett skamligt alibi, ett som skydde dagsljuset; ty, sanningen att säga,jag hade tillbragt hela söndagsförmiddagen med att gifva en lexa af blygsamhet i biljardspelning åt en af mina studentkamrater, hvilken hade skrutit med att han när som helst vore villig att ge mig två points af sexton — en lexa, som var mig dyr nog, emedan, utan att tala om förlusten af ett helt år och alla deraf följande familjeledsamheter, den ådrog mig den förtretliga förödmjukelsen att ha lidit en; uppenbar orättvisa utan att ba den tröstencatt öfverbevisa dem, hvilka begått den, om deras förhatliga orimlighet. j Förgäfves tänkte och tänkte jag; jag kunde icke :hitta -på något medel att komma, ur denna klämma. Der var ingenting annat att göra än sitta ned och afvakta årets slut. Gifve Gud att jag hade kunnat handla enligt mitt. omdöme! Huru många förödmjukelser skulle jag ieke då besparat mig! Men det var annorlunda beslutadt. Fantasio, hvilken jag helsade på under några få minuter, och för hvilken jag bel rättade mitt miscöde med alla dess invecklade omständigheter, bedömde ställningen alldeles lika som jag. Det är ett dilemma utan utgång, sade Fantasio. Du kan icke kalla såsom vittnen en kaffehusvärd och två eller tre af dina kamrater, hvilka -ansågos på den tiden ha varit i messan. Det vore orimligt och skulle