Aftonbladet – 1 juli 1858, sida 2

versitetshuset låg långt ur vägen, aflägset från stadens medelpunkt, der största delen af studenterna bodde. Ingenting annat var att göra än gå in i ett cafe och afvakta aftonen. Hvad mig och min bror Cesar beträffade, var detta icke fallet med oss. Så snart congregazione var förbi, gingo vi alltid med Fantasio hem till honom och tillbragte der de hetaste timmarne af eftermiddagen. Fantasio bodde nära piazza dell Acquaverde, på något afstånd från wuniversitetspalatset, i ett hus, beläget på en höjd, hvarifrån man hade en vidsträckt utsigt öfver staden och hafvet derutanför. Fantasios lilla boning bestod af ett rum med en alcov, oeh ett litet förmak med en balkong, på hvilken vi plägade sitta, nör solen gått undan, och, njutande af brisen röka våra cigarrer. Två goda tredjedelar af detta mitt andra år af universitetsstudier förflöto temligen drägligt. Den enda lilla svårigheten, jag råkade ut för, var med Prefoatto för congregazione. Det är en i sig sjelf så obetydlig omständighet, att jag har tvekat att omnämna den; men som den utgör en del af ett system och ir mycket upplysande rörande det sätt, hvarpå våra förmän behandlade oss, anscr jag mig böra berätta den. Jag gick en dag till denne Prefetto, för att få mitt inträdeskort underskrifvet. Prefetto bodde i universitetshuset, högst upp, och för att komma till hans rum, måste man klifva åtminstone uppför hundra trappsteg. Han kom sjelf för att öppna dörren, med sitt breviarium i handen. Hvad vill ni? Jag ber om ursäkt! Vill ni vara så god och underteckna mitt kort. Jag kan icke just nu. Jag håller på att repetera mitt breviarium. Att repetera breviarium är, såsom hvar och en vet, en sysselsättning, som en prest icke