Aftonbladet – 1 juli 1858, sida 2

Uppriktig bön är en god sak, och bön i allmänhet är en högtidlig pligt; men som icke hvarje stund och hvarje sinnesstämning äro dertill lämpliga, borde detta mer än något annat, vara Ööfverlemnadt åt hvars och ens fria vilja. I alla fall bekänner jag, att jag icke förstår mig på en bön, frambragt genom tvång. Om denna tanke var riktig eller oriktig, var den åtminstone de flesta studenternas, och de voro särdeles missnöjda med den nya inrättningen. I början timade också några små oordningar, hvilka uttryckte den allmänna obelåtenheten. Ibland tycktes hela försanilingen på en gång ha blifvit stum, och ingen gaf svar; en annan gång bröto de alla på en gång vt med sådant buller, att fönstren skakades likasom af kanonskott. Ibland under predikan uppkom en allmän hosta eller ett oemotståndligt nysande, så att prestens röst icke hördes. Gudstjensten var verkligen ändlös och egde rum två gånger på samma dag, morgon och afton, Som söndagen var den enda fridagen i veckan, saknade vi smärtsamt förlusten af vår frihet Det var hårdt nog under den fula årstiden; men när det vackra vädret återkom, när landet visade sig i allt sitt lockande behag, att då nödgas afstå ifrån nöjet att tillbringa dagen utom staden, enligt allmänna plägseden, gjorde bandet, som fängslade oss inom dess murar, dubbelt förbatligt. Detvar ännu värre under den hetaste årstiden och längsta daarne. Då blef cengregazione, isymnerhet ef. ter middagen, verigen odräglig. Vi skulle efter en hastig måltid skynda till universitetet klockan tre, den hetaste tiden på dagen, och klockan fem kommo vi ut på gatan, med fyra timmars dagsljus för oss. Vi visste icke hvad vi skulle företaga. Att göra en lustvandring kunde icke komma i fråga, och att gå hem var icke något lätt företag, ty uni