deras tro. Den romantiskaskolan var de liberales i litteraturen, fienderna till myndigheten. De ville icke höra talas om Aristoteles och hans enheter. Enligt deras tanke kände snillet icke till någon annan lagstiftare än sig sjelf; efterhärmning var oförmåga, naturen var den enda och eviga källan till det lefvande och sköna. Från litteraturen hade lusten att införa någonting nytt spridt sig till konsten. Rossini i musiken, Hayez och Migliara i målning hade öppnat nya banor. Manzoni, den erkända hufvudmannen för den romantiska skolan i litteraturen, hade nyss utgifvit sin Promessi Sposi. Begge partierna kastade sig öfver denna bok med ett slags raseri; några upphöjde den till skyarne, andra .utskreko den häftigt -såsom dålig. Enligt de förra var Manzoni en halfgud; lånade man örat åt de senare, var han knappt en menniska. Intet tvifvel egde rum i afseende på Fantasios val i detta fall. Han antog sig den romantiska skolans sak med all den ifver och hängifvenhet, som hörde till hans natur. Han utgaf i en florentinsk periodisk skrift, tillgifven det romantiska partiet, en följd af artiklar, fulla af qvickhet, i hvilka han röjde de mest revolutionära teorier i hänsyn till konsten. Vi gåfvo honom vårt entusiastiska bifall, och följande vår unge ledares exempel, blefvo vi ifriga shakesperianer, manzonianer, rossinister, migliarister, Fantasio, med sin karakteristiskt feberaktiga verksamhet uppgjorde strax plahen för en litterär tidning, hvars hufvudredaktör han skulle bli och jemväl en af medarbetarne deri. Men en svårighet, som jag ej riktigt erinrar mig, hindrade förslaget, och verkställigheten deraf uppsköts. Vid slutet af första året af mina juridiska studier kom det till en plötslig kris i min EE SVESENSIROSOA POE FET NER de JG dö R