krigisk befolkning. För ätt tillstå sanningen: detta krig kan endast genom de upproriskes fullkomliga utrotande bringas till slut. Vi måste derföre framrycka mot Rohilcund så försigtigt som vore det fråga om en marsch öfver Krim. Trossen måste oaflåtligen hållas betäckt mot anfall i ryggen, och de underrättelser om fiendens ställning. vi af landets innebyggare erhålla, äro få och otillförlitliga. Väl är det sant att vi vid hvarje sammanträffande med fienden tillfoga honom stora förluster, och general Rose t. ex. försäkrar sig vid operationerna mot Jhansi hafva ensam med.sin kår nedgjort ända till 5000 man; men sjelfva massan kommer vanligtvis undan och rekryterar sig på nytt. Först sedan vi lyckats fullkomligt innesluta fienden, hvilket vi hoppas snart skall ske, är en afgörande drabbning att förvänta. Den 18 April hade armån brutit upp från Kawnpore och stod den 25 i Futtigor. Dagens hetta var så tryckande, att vi allrasenast kl. 6 om morgnarne måste göra halt. På dess röda rockar kunde väl numera ingen igenkänna engelska armån. Der fanns intet rödt, der fanns öfverhufvud ingen ordentlig uniform mer. . Högländarne hade längesedan kastat från sig den till deras nationaldrägt hörande korta underrocken, den så kallade kolten, och beklädt sina ben med lätta byxor, till skydd mot solen och musqviterna. Allt hvad kildesplagg heter hade utträngts af grått bomullstyg eller ofärgadt lärft. Nu förhåller det sig så med nämde bomullstyg, att icke ett enda stycke utgår med jemn färgfördelning från färgarens hand och att det genom tvättning blir än möikare, än ljusare, till följd hvaraf någon likformighet i färgen på uniformen icke kunde komma i fråga. En regementsarad hos ess måste derför taga sig något brokigt ut. Och officerarne sedan! Hvilka befängda hufvudbonader begagna de icke! Hjelmar af linne med ventilationsapparater, turbaner af hvarje storlek och färg, kortligen, alltmöjligtannat än de föreskrifnatschakoterna. I stället för den trångt åtsittande nätta vapenrocken, en jagtrock celler en linneblus, med ett jernspänne i stället för epålletter, till åstadkommande af något skydd mot sabelhugg; höga stöfllor, uppdragna öfver byxorna; revolvers i bältet; sabeln fastgjord på alla möjliga sätt, blott icke på det föreskrifna, — så ser vår officerskår ut. Denna tafla skulle för en målare vara guld värd. Om natten, då skenet från vakteldarne eller det bleka månljuset belyser de svartbruna dragen hos våra indiske följeslagare, der de, inhöljda i sina hvita mantlar, ligga sammanträngda i täta massor mellan tält, kameler, oxar och elefanter, — eller om natten, då hela den brokiga karavanen i en ändlös rad tågar fram öfver de gula, solbrända slätterna eller under trädens mörka skuggor, då visar sig ett det mest pittoreska virrvarr af rörelse och färgspel, som endast den kan föreställa sig, hvilken med egna ögon sett Ostindien. Om alla dessa infödingar, som vi hafva omkring oss och hvilkas antal är tio till tolf gånger större än vårt eget manskaps, skulle falla på den tanken at, jag vill icke säga gifva oss gift eller skära balsen af oss — nej blott och bart en vacker natt säga oss farväl, då skulle vi på denna enda natt förlora hela Indien. All Englands makt skulle icke förslå att försvara våra besittninga. Beröfvade infödingarnes bistånd, skulle vi vid dagens inbrytande icke ens förmå nedtaga våra tält. För vårt dricksvatten, för vår föda, kortligen, för allt, med undantag endast af luften som vi andas (och hvilket: just icke blir särdeles angenämare genom deras närvaro), hafva vi dem att tacka. Den klingande rupien och begäret att förtjena der samma äro oss emellertid en borgen för att någon desertion i storticke skall inträffa. Men ena oförskämda slynglar äro de, det är säkert. Det var-icke länge sedar öfverbefälhafvaren, vid inträdet i sitt tält, såg en af dem derstädes sköta sin toilett, och det är ingenting ovanligt att en simpel kameldrifvare störtar in i stabschefens tält och anmodar honom blifva skiljedomare i en tvist med någon-annan kameldrifvare. Men detta står icke att ändra. Det är nu så stäldt, att vi bekriga hinduer och musulmaner med biträde af deras egna landsmän, alldeles som Alexander lärde och som. hvar och en måste göra, som vill blifva herre öfver Indien. Våra dagsmarscher äro någonting ytterst tråkigt och mödosamt. Kl. 2 på morgonen slås revelj, men redan en timma dessförinnan börjar lägret fyllas af ett .sorl och larm, som förbjuder all vidare sömn. Tälten nedtagas, sammanläggas och fastbindas på lastdjuren. Kamelen gifver, efter långvarigt stretande emot, slutligen vika för nödvändigheten, och trapp. trapp skrider den ene efter den andre ut på fältet, der redan täta moln af damm böra hvirfla upp i spåren efter de tallösa trossvagnarne. Man ser dem icke, dessa dammoln, ty det är ännu kolmörkt, men man har den påtagligaste känning af dem i näsa, mun och ögon. Nu sadlas ridhbästarne, och vid skenet if en stallykta emottaga officerarne en kopp: te ur sina uppassares händer. Derpå rider man ut, en efter annan, vanligtvis vid alltför låligt humör för att inleda någon konversaion. . Ty angenäm kan denna ridt ingalunda allas, framåt som den går en natt och lamm, på en dålig, båluppfyld väg. Kleckan: lir 3, och nu ljuder krigsmusik från det lems rade lägret. Det är infanterikolonnerna som ätta sig i rörelse. Ännu en timma, och stjer-orna börja blekna; ett gulaktigt rosenskinrner vid östra horisonten förkunnar solens uppITE SI SO Le