undgå att vinna afseende. Eldsvådan 1 Eelsingfors. Om denna sorgliga händelse, rörande hvilken vi förut endast varit i tillfälle meddela jen kort notis, förekommer uti det i dag hitkomna numret af Helsingfors Tidningar, följande utförligare berättelse: Eldsvådan natten mot sista lördag var den förfärligaste, som hemsökt Helsingfors sedan år 1809. Elden varseblefs först i ett uthus på den handl. Fedosejeff tillhöriga, af gammalt s. k. Duldinska gården, i hörnet af Konstantinsoch Kyrkogatorna Kl. var omkr. , 12, då första brandsignalen hördes. Lågorna utbredde sig med otrolig snabbhet öfver hela gården, som stod i full brand nästan ögonblickligen, en god stund innan någon släckningsanstalt hann vidtagas. Snart antändes granngården koppar-: slagare Thalens; genast derefter kastade sig elden öfver Konstantinsgatan till handl. Wallns stora, välbygda gård. Nu började omsider spruta efter spruta komma upp, äfven denna gång, som tillförene, främst bland alla finska gardesbataljonens, åtföljd af ett talrikt manskap under befäl af bataljonens kommendör, frih. von Willebrand, som med kraft och insigt sjell ledde släckningsarbetet. H. exc. generalguvernören grefve Berg samt guvernören Antell infunno sig jemväl på stället, jemte de tjenstemän, hvilka åligger att vid sådana tillfällen hundhafva ordning och föra befäl: Men elden hade vuxit till ett omfång, som gjorde alla bemödanden att rädda de brinnande gårdarna nästan hopplösa; det enda som kunde försökas, var att hindra dess vidare spridning. Vinden, till all lycka endast svag, blåste från V. N. V.; dena omständighet lättade eldens afvärjande från gårdarne på norra sidan af Kyrkogatan, men åt söder och öster utbredde sig lågorna allt vidare. Mor gonn grydde kl. 2 öfver en ryslig anblick; flere gårdar i de antända qvarteren stodo samtidigt ifull brand och det hemska intrycket ökades genom åsynen af all den förvirring, villervalla, oro, sorg och förtviflan, som äro vanliga vid eldsvådor. Menniskor och hästar, manskap vid sprutorna, formän som körde vatten, militärvakt, folk, som räddade sina barn och sin lösegebdom undan lågorna, åskådare och åskådarinnor till tusental, dels deltagande, dels lugna och likgiltiga, allt detta böljade fram och till-: baka under trängsel och armbågande på våra gator, så rymliga, tycker man, vid alla andra tillfällen Den obebygda riddarhustomten samt gatorna deromkring fyldes snart af utflyttade saker; häraf förkom en del, åtskilligt lärer blifvit stulet och mycket blef sönderslaget och förderfvadt, så att mången, som i förtid och utan tillräcklig anledning utrymde sin boning, häft skäl att ångra sitt förhastande. Emellertid fortfor branden att utbreda sig öfver gårdarne i qvarteret Panthern; hvad som vid den sista vådelden i April blef skonadt af mag. Tikkanens gård vid Konstantinsgatan, nedbrann nu; kommerser. Borgströms trähusbygnad antändes, men endast taket och vinden förstördes, stommen af huset räddades. Denna punkt, den enda der elden berörde Mariegatan, blef gränsen för dess framfart åt detta håll. Genom de mest ansträngda bemödanden, försvårade genom den nästan outhärdliga hettan, lyckades man rädda såväl Borgströmska stenhuset, som :magister Tikkanens hus vid Mariegatan. Förtjensten var hufvudsakligen finska gardesbataljonens, hvars raska manskap så ofta tillförene afvändt en svårare brandolycka från Helsingfors; ett antal ryska matroser, landsatta från de i hamnen befintliga kronans fartyg, utmärkte sig äfven genom både hurtighet och insigt vid släckningen. Deremot röjde stadens egen brandbetjening mycken ovana, som ej godtgjordes af den hos en delrådande goda viljan Men äfven denna tycktes på andra håll saknas. På andra sidan om Konstantinsgatan. gick det mindre lyckligt. Från Wallenska gården flög elden öfver till den vidlyftiga tomt, som upptogs af de många till kommerserådet Borgströms tobaksfabrik hörande bygnaderna. Här nedbrann allt, äfven ett nytt stenhus ännu ej fullt färdigt, och lågorna stannade ej förr än de möttes af vattenytan i norra hamnen. Inalles äro fem gårdstomter totalt förhärjade: handlanderne Fedosejeffs och Wallens, komerserådet Borgströms öfre tomt samt tobaksfabrikens, äfvensom allt, som sedan sista eldsvådan stod qvar på mag. Tikkanens gård vid Konstantinsgatan. På hans andra tomt vid Mariegatan, äfvensom på koppärslagaren Thalens, gick allt förloradt, utom hufvudbygnaderna, bevarade genom gardisternas ansträngnins gar. Af skomakare Illmans gård nedbrann äfven ett boningshus och några uthus. Först kl. 5 på morgonen hade man lyckats att fullkomligt göra sig till herre öfver lågorna, ehuru det ännu på e. m. här och der brann och rykte bland grusoch askhögarne. Angående eldens uppkomst är ännu ingenting kändt med visshet; att oförsvarlig vårdslöshet dertill varit vållande, är påtagligt, då i det uthus, der lågan först visade sig, ej ens en eldstad skall hafva funnits. De nedbrunna gårdarne lära alla varit brandförsäkrade; en del af lösegendomen likaså, men mycket gick förloradt, som ej ersättes, och förlusten drabbar hårdast dem, som egt litet och nu sakna äfven detta lilla. Öfver 200 personer, arbetarne vid tobaksfabriken inberäknade, äro nu dels utan arbetsförtjenst, dels husvilla, en olycka, som kännes tyngre än annorstädes i det öfverbefolkade Helsingfors, der svårig eterna att få sig tak öfver hufvudet äro så stora. Den enskilta välgörenheten har hastat att bispringa de mest nödstälda, och den beredvillighet, hvarmed vår stads befolkning alltid lindrat olyckan och lidandet, skall säkert icke heller denna gång förneka sig i afseende på de öfriga brandskadade. Fälitåget mot Rohilcund. Vi meddela ur ett af William Russells bref till Times föliande intressanta skildring al