ung mans rykte, — begrepe jag det? Häremot invände jag, att om, polisen varnågonting vanhederligt, var det så mycket värre för dem, hvilka gjorde den sådan; att, hvad mig vidkom, kunde jag icke med skäl göras ansvarig för ett steg, hvartill jag var tvungen, och som tagits af fri vilja. -Nya-svar. gäfvo anledning till nya genmälen, till dess min far befalde mig att hålla munnen. Mitt blod kokade, och jag kunde icke afnålla mig ifrån att mumla, att argumentet var kraftigt, men att jag hade trott det vara förbehållet till polisdirektörens — särskilta begagnande. Dervid steg min far häftigt upp. och gick emot mig. Jag trodde: då, att han ämnade slå mig, men deruppå är jag icke viss. Min mor sprang i samma ögonblick upp: och kastade sig emellan oss samt bad mig lemna rummet, hvilket jag genast gjorde. . Det nederlag Fantasio och jag gemensamt lidit skapade oss emellan en gemensamhet af känslör, som bidrog till den hastiga tillväxten af vår innerliga vänskap. Hvad vi tyckte om stadens kommendant, och polisei— rektören i synnerhet, äfvensom styrelsen i allnänhet, öfverlemnar jag åt läsaren att gissa.. Det är emellertid visst, att inom en månad: fter denna händelse, hvilken hade fört mig: ch Fantasio tillsammans, vi svurit hvarandra: n inbördes vänskap i lif och död, och att på tt eller annat sätt, ett förtroligt umgänge ippstätt emellan begge familjerna. Hvarje örmiddag gick jag till Fantasios hem, och wvarje afton kom Fantasio till oss. Min:mor ch mina bröder, i synnerhet Cesar, voro lldeles intagna af honom. Han var visserigen den mest förtjusande yngling, jag nä-onsin känt. Fantasio var ett år äldre än jag. Han hade tt väl formadt hufvud, bred och framstående anna, samt kolsvarta ögon, som emellanåt