sade han oss på dörren. Mem, började Fantasio. — Tyst! -afbröt: honom embetsmannen, icke ett ord mera, eller ock (härvid fattade han i en ringklocka på bordet) skickar jag er genast till Tornetl, — statsfängelset. Sådan var den upprättelse vi erhöllo. Tjugofyra år senare, när ställningen lyckligtvis förbättrats i Piemont, Meddelade mig en af mina vänner, tjenstgörande i polisen; en hemlig anteckning ur dess officiella böcker, daterad den dagen, då vi på ofvannämde sätt infunnit oss hos polisdirektören: Lorenzo Benoni, hetlefrad, talangfull, romanesk, förbehållsam (det ordet var understruket), bör efterses. Jag förmodar att mina två följeslagare hade hvardera en minnesteckning af samma slag. Denna affär föranledde det första stormiga uppträde, som hittills egt rum emellan min far och mig.: Det var få timmar efter mitt möte med polisdirektören, och naturligtvis var jag icke vid särdeles godt mod, när min far, hvilken redan kände alltsammans (på ett eller annat sätt kände han alltid hvad jag gjorde), i en hast frågade mig, hvarföre jag hade gjort mig till ett talänne i staden., Jag blef bestört och bad honom förklara hvad han menade med att jag hade gjort mig till ett talämne. Jo, genom att spela Don Quixotes rollv, sade min far; hvad behöfde du blanda dig ien sak, som icke angick dig personligen? Jag svarade, att då jag vittnade för en förolämpad och misshandlad kamrat, hade jag handlat enligt regeln: gör emot andra hvad du skulle vilja att de gjor-de emot dig! och att jag trodde att jag icke borde derföre klandras. Allt det der vore alltför vackert, genmälde min far; men slutet af alltsammans var, att den skamfläcken att ha nödgats stå inför polisen satt gvar i mig, en omständighet, som föga kunde höja en