gående, ditlockade af oväsendet, kommo omkring oss och bildade snart en tät grupp. Sergeanten stack sin sabel tillbaka i skidan och började sin xeträtt till vakthuset, ropande med stentorsröst, att vi ville göra revolution, det var hela saken. Att förvrida lagligt sjelfförsvar till ett politiskt företag — det kände sergeanten instinktlikt — var ett säkert sätt att göra oss förhatliga och betrygga sin egen strafMöshet. Vi följde efter honom, högst uppbragta, till vakthuset, i uppsåt att anföra klagomål hos vakthafvande officern; men der fanns ingen officer; sergeanten sjelf var befälhafvare öfver vakten. Således aflägsnade vi oss, låtande honom förstå att han åter skulle få höra af oss. Nästa dag höllo vi en öfverläggning, och det blef beslutadt att vi skulle anföra klagomål hos stadens guvernör, samt att vi skulle begära sergeantens bestraffning. Som det fanns en lag, hvilken vid svårt straff förbjöd militären att draga sina sidogevär, tviflade vi, i vår enfald, icke På att vi skulle få upprättelse. Men var det försigtigt att visa oss tio eller tolf tillhopa, och vore det icke bättre att utvälja en deputation, hvilken skulle förklara anledningen till vårt klagomål? -Tankarne voro delade i denna punkt, och någon föreslog att vi skulle gå till Fantasio, som bodde nära derintill, och öfverlägga med honom, Sagdt och gjordt. Fantasio emottog oss mycket hjertligt, delade vår harm, förklarade sig för utväljandet af en deputation och tillbjöd sig att deri deltaga — ett tillbud, som antogs med stor belåtenhet. Jag blef utnämd till den andre deputerade; den tredje var den unge mannen, hvilken varit så nära . att få bära allvarsamma märken af sergeantens brutalitet; Vi gingo till guvernörens palats fyra gånger den dagen, utan att få företräde, Ett slags sekreterare, som