RANA ARSONDSNEN ——— — ?. XP—— —-— Jag var en bland ett dussin unga män (Fantasio var ej bland detta antal), som gingo en afton att njuta den friska luften i Aequasola. Några nya försköningar hade blifvit gjorda i denna allmänna promenad; nya blomstersängar och gräsmattor hade blifvit anlagda och omgifna med ett trästaket till skydd. Vi råkade att vara nära detta ställe; några sutto på en bänk, andra på marken. Det hände att en af mina följeslagare, dertill. föranledd af värmen, tog af sig sin rock och hängde den på staketet, Vi pratade muntert, när sergeanten från vakthuset i Aequasola, hvilken händelsevis gick förbi, befalte med mer än plump ton att rocken skulle borttagas. Det kan sättas i fråga huruvida rockens upphängande var otillåtligt, men det var utom all fråga, att tonen, med hvilken befallningen gafs, var lindrigast sagdt högst opassande. Rockens egare lydde likväl, anmärkande dervid till sergeanten, att han kunde ha varit höfligare. Ett retsamt svar af sergeanten följde derpå. En träta uppstod, men efter några minuters förlopp gick militären bort och det blef slut på hela saken — åtminstone såsom vi trodde, men vi irråde oss. En fjerdedels timma hade knappt förflutit, då sergeanten återkom, larmande med ursinniga åtbörder. Tror ni att I skrämmen mig, för det Iären studenter? Karlen var synbarligen drucken. Lemna oss allena ! sade rockens egare, nära invid nvilken sergeanten hade stält sig. Dessa ord voro icke förr uttalade, än kaekten drog sin sabel och satte den emot studentens bröst: Vid denna syn sprungo vi alla blistsnabbt upp och rusade på den ursinnige karlen, icke för att göra honom något ondt, utan för att förekomma vidare våda. Sabeln, i tid afvänd af den unge mannen, hade endast skrubbat skinnet... Allt detta. hade dock icke tilldragit sig utan några högljudda ord, och de förbi