Aftonbladet – 29 juni 1858, sida 2

or och romantiska äfventyr. Min inbillade verld störtade styckevis tillsammans, då en dyster verklighet trängde sig inpå mig. Tung och bedröflig var denna första period af min universitetsuppfostran. Jag var olycklig och kände mig så ensam. Alfredo var borta och Cesar såg jag knappt ens vid måltiderna. Caesar, som skulle bli notarie, var för en kort tid placerad bos en man af detta yrke, hvilken bade en vidsträckt praktik, en hård och sjelfvisk man, som lät honom föra ett tungt lif; öfverkopade honom med arbete och: behandlade. honom med en grym sträfhet. Ganska ofta räckte icke hela dagen till för det arbete, som blifvit Caesar ålagdt, och han var nödsakad att uppoffra af sin sömn och använda en stor del af natten att afskrifva juridiska handlingar. Således var äfven han ganska olycklig, och vår enda tröst var att berätta för hvarandra våra sorger, beklaga oss 3fver vårt öde och förbanna våra förtryckare. Den arme Ceesars vrede, när vi voro på detta ämne, gränsade nästan till yrsel. Af fruktan att han skulle försofva sig hände det ofta att han steg upp midti natten och lade sig ej mera. Ett af de ting, som mest pressade mig, var skyldigheten att bigta mig hvarje månad och på en viss dag. Emellanåt fann jag mig icke i en behörig sinnesstämning att göra det, och mitt samvete förskräcktes vid tanken att lättsintigt nalkas bigtstolen, för hvilken jag blifvit lärd att hysa den djupaste vördnad. fyckt ligtvis träffade jag en hederlig prestman, hvilken lugnade mina skrupler. Han var en gammal man, som böll sig till Jansenisternas lära. Han besökte ofta min mor ochhans fördomsfria samtal hade gjort ett gynnsamt intryck 3 mig. Jag valde honom till min bigtfader och öppnade för honom min själv Den:beskedlige mannen lugnade fullkomligt mitt samvete. å (Forts.)