Aftonbladet – 28 juni 1858, sida 3

3 tegångsoch Fölissaker. Våldsbragden utanför Danviks tull. Polisransakning angående det grofva -öfrervåld, sohi midsommarsdagen på aftonen föröfvats utanför Dänvikstull, har fortsatts icke allenast hela lördags e. im., utan äfven i går söndag från kl. 12 f. m. till 5e m. Hvad som under förhöret blifvit om förloppet uppst är följande: Målaregesällerne Johan Olsson och m Gregorius Welandsson skulle midsommarspå aftonen begifva sig till egendomen Bo å n, hvarest de af kapten Montgommery varit Ida i arbete. Sedan några krogår å söder behade bekanta träffats, af hvilka fyra skulle Olsson och Weiandsson vtill vägs,, nemligen aregesällerne. Samuel Westerberg, Carl Gustaf Alm, im Ekman och jernarbetaren Anders Johan Wern1. Bränvin hade förtärts i öfverfiöd samt en och tvenne halfbuteljer, fyllda med bränvin, ins och medtagits ut åt vägen. Uti ett dike invid ägen utom tullen hade sällskapet slagit sig ned t börjat pokulera. Fyra personer, stadda på väg Danvikshostpital in till staden, hade, då de gått i dem, blifvit af de rusiga karlarne antastade och de; men de hade ieke brytt sig om förolämphe, utan fortsatt vägen framåt staden. Några er derefter hörde de en fruntimmersröst. ropa hjelp, och då de vände sig om, sågo de ett frunimmer komma springande fram niot tullen, under pet: vHjelp, bjelp; de hålla på att mörda min man !s Eröstimret, som var fru Levin, bade af förskräckelse ligeåt ned: De nämda personerna hade skyndat tillJå de funnit ingeniör Levin ligga blodig å wider det att våldsverkarne, som. omringade om, fortforo att utdela slag på slag med. käppar och paraplyer. Våldsverkarne hade vid deras ankomst till flykten, dervid några sprungit up rm odöda 2 nes raderra för att ge någon tillfällig slaring. Signor Meflini var en sjuttioårig jubbe; ban häle ingen enda tand qvari mun ien, hans haka var lång och spetsig, bans visa likaså; de wcktes sträfa att möta hvarindra. En liten toffs. bestående af högst två Her tre dussin hårstrån, var omsorgsfullt uppummad ifrån nacken framåt pannan. Vid ta påscende gissade man att denna hårs var färgad, hvilket:ock tycktes vara fallet med hans tunna PHolisonger. Han var klädd från hufvud till-fot i-hvitt kypradt parkum, ch hans skjortkrage, nedvikt likasom ett barns, itmnade hans magra hals alldeles ba. Hans jutvud var betäckt med en. blå .mössa, och ijan bar en grön skärm, för att:skydda ögoden: mot ljuset. . Signor. Merlinis arkadiska kostym, hans färgade: hår och polissonger, jemte någonting alldeles obeskrifligt i hans persons röjde ett visst anspråk på att ännu vara Ung. i Jag väntade ett iskallt emottagande, men det var långt derifrån. Han steg skyndsamt åpps när jag kom in, för att göra en bugding, och snafvade dervid: Jag. räckte ut nin hand, för att taga emot honom, att han icke skulle falla. Besvära er ickt, min bästa vän! Ännu är jag bra TR på mina ben, Gud ske lof! Dessa ord, åtföljda af en blick, som ej kan beskrifvas, snarare skrattades än uttalades. Och hifi mår r far, den hedöfsmannen? en af mina bästa vänner. Han hr hade tagit af sig mössanoöh bad ett tjog gån ger om ursäkt innan ban åter satte den på sig. iSaken är den, satt jag är något äldre än ni; min bästa vän, och mitt hår håller på att bli unnarey (det hade redan. fallit af), hi hit, och åter konisskrattet.-7 Jag hade: redan tillräckligt hört mantien omtalas; för att börja att darra vid ett så kruserligt emottagande. (Forts. följer.)