Aftonbladet – 25 juni 1858, sida 2

STOCKHOLM den 25 Juni, Den i Journal des Debas införda protest af franska protestantiska prestmän emot den här fällda låndsförvisningsdom, och hvarom telegrafunderrättelse redan ingått, är nu synlig i den senast hitkomna-nummern af nämde blad, äfvensom Zimes å sin. sida har skyndat att meddela sina läsare densamma. Den är af följande lydelse: Då det under loppet af de senare åren kom tills vår. kännedom, att svenska protestanter blifvit bestraffade med böter och fängelse, derföre att de skilt sig från lutherska statskyrkan och anslutit sig till fria evangeliska församlingar, upprördes vi deraf och underläto icke att offentligt tillkännagifva vår förvåning och vår bedröfvelse deröfyer. I likhet med alla protestanter i Frankrike och hela verlden, sågo vi i dessa domar en uppenbar kränkning af ltt stora grundsats och af det enskilta samvetets rättigheter. Icke mindre bedröfvade, icke mindre sårade i våra käraste öfvertygelser blefvo vi, då nyligen tidningarne meddelade att hofrätten i Stockholm getom utslag af den 19 sistlidne Maj till landsflykt och arfsrättens förlust dömt sex qvinnor, af hvilka fem äro familjemödrar, endast af det skäl att de öfvergifvit Sverges protestantiska kyrka och öfvergått till den romerskkatolska. Beträktade från vår religlösa ståndpunkt, befinna sig dessa qvinnor i en stor villfarelse; men vi draga ej i betänkande att förklara de lagar, som förmått en domstol att fälla ett dylikt utslag, stå i uppenbar strid icke blott med kristendomens anda, utan ock med förnuftets och rättvisans enklaste begrepp. Det är omöjligt att en dylik lagstiftning ej kommer attafskäffas; den måste falla förr eller senare under tyngden af det väckta europeiska samvetöts öviljös Svenska regeringen sjelf har redan i denna riktning tagit ett steg, som gör densamma heder; men som olyckligtvis omihtetgjordes till följd af en opposition, framkalläd af män, som icke tyckas fatta, att tvång i trosoch bekännelsefrågor är ett brott emot religion och mensklighet samt derjenite ett tecken till svaghet hos den kyrka, söm söker. upprätthålla sig: genom dylika medel. . Vi protestera derföre med, hela styrkan af vår tro emot detta :beklagansvärda ingrepp från den borgerliga maktens sida uti samvetets helgade område. Vi;-fordra trosoch bekännelsefrihet för katoliker, likasom vi vilja densamma för protestanter. Enligt vår tanke bör hvarje menniska, hvilken kyrka hon än må tillhöra, lemnas fullkomligt fri att modifiera, förändra och bekänna sin religiösa öfvertygelse. För sin tro är hon icke någon annan. än Gud räkenskap skyldig. Detta är hvad vi känt ett behof att uttala, högt uttala. Om vi hade kunnat-bibehålla tystnad vid en handling af så himmelsskriandeintolerans, skullö vi i viss mån hKa ansett oss deruti medbrottsliga. vå Denna. skrifvelse, undertecknad: af tjugo protestantiska pastorer, hvaribland man finner nHaran sådana som Grandpierre; Coquerel och Monod, ådagalägger, att Frankrikes protestantiska presterskap förmått höja sig till.en ståndpunkt, hvarifrån män betraktar en af tidens stora samhällsfrågor med en blick, ofördunklad af partiåsigter och ståndsfördomar, samt icke nyttjar olika mått att mäta samma föremål. -Skrifvelsen visar derjemte, att den ovilja, Frankrike erfar öfver våra abderitiska lagstadganden i denna punkt; uttrycker någonting mer än ett par papistiska fdNingare opinion-Här-är nemligen, fråga om någonting helt annat; det är, en från de mest skilda: trosåsigter utgången, sammanstämmarnde föst åf alla tänkande emot ett förhållande, som i sigssjelft är af den art, att o illandet blir en ligt, och försvaret, öppet eller maskeradt, i ängden ett misslyckande;