Aftonbladet – 22 juni 1858, sida 2

a ——— FJORTONDE KAPITLET, Ett tillfälle yppade sig snart. En dag, då vi inträdde i läsrummet, fick jag ett-dugtigt slag på hufvudet af min motståndare. Min första ingifverse -var att ge det tillbaka, men jag hejdade mig i tid. Du må göra mig hvad du behagar,, sade jag; Jag emot fager allt såsom bot för mina synder, och jag älskar och välsignar dig. I första ögonblicket tycktes: mitt tal göra. något:intryck på min tjocke fiende; men det gick strax öfver, och han svarade hånande: sÅhja, det är ett temligen fo skämt, men säg sanningen! Du är rädds, hvarpå jag svarade i mycket ödmjuk ton: Ja, jag är rädd, det bekänner jag, bögligen rädd att förtörna Gud. Såsom händelsen yille ha det — och jag säger . med . flit händelsen — lemnade min förföljare mig några dagar i fred. Naturligtvis underlät jag icke att tillräkna detta verkan af Fra Märtinos recept; och min religiösa ifver ökades desto mer. Jag åhörde hvarje dag flera mässor och bad ofta hemma, ännu oftare på gatan. Ja, på gatan. Min bigtfar i skolan hade skänkt mig hyad han kallade en skatt, nemligen en kort bön, hvilken han sade mig att den heliga jungfrun. sjelf hade öfverlemnat i San Bernardos händer, med försäkran att den; som upprede de heliga orden hvar helst han såge en ild af jungfru Maria, skulle vara säker på att. frälsa sin själ, I min fromhetsifver sökte jag efter den undergörande bönen, som låg egrafven bland mina andra papper, fann den, lärde den utantill och ville repetera den på gatan framför hvarje Mariebild, som jag gick förbi. Då i Genua, såsom hvar och en vet, det fins en madonna i hvarje gathörn, ber jag läsaren tro att det var ett något styft arbete. En eftermiddag, medan jag var i denna sinnesstämning, gingo jag och Alfredo ut för att göra en lång promenad. på: höjderna ofvanför Genua, Vär vandring hade blifvit längre och mera tröttsam än vi förmodat, så att, innan vi kommit ned, vi stannade för