Aftonbladet – 21 juni 1858, sida 2

huru det var, men jag: kände mig aldrig riktigt besvärad i hans närvaro, och denna känsla, i stället att aftaga, ökades dagligen. Vanligtvis höll han mig och oss alla på afstånd. Det hade aldrig händt att han i enrum hade smekt mig, såsom min mor gjorde, fastän han mer än en gång, t. ex. på den dagen då prisen utdelades, hade omfamnat mig offentligen. När jag säger att han omfamnade mig, begagnar jag ett figurligt uttryck; jag hade bort säga, att han räckte mig sin kind att kyssa. Det varen bestämd vana att alla hans barn, när de kommo i hans närvaro, skulle kyssa hans hand och tilltala honom i tredje personen, det mest ödmjuka sätt att uttrycka sig på italienska. Min far sade till mig, att jag nu hade skolkat länge nog, och att det vore hög tid att göra slut på en sådan sysslolöshet; att jag måste arbeta; att han aldrig skulle samtycka till att jag inginge i handel; att han lemnade mig valet emellan medicin och juridik; att för det ena, så väl som för det andra af dessa ämnen, det vore nödvändigt att genomgå en filosofisk kurs; att som universitetet: vore för tillfället tillslutet, han visste blott två inrättningar, hvarijag kunde, såsom halfpensionär, afhöra de filosofiska föreläsningarne under de två föreskrifna åren, nemligen antingen kungliga skolan, eller seminarium : (så kallades en inrättning för. att isynnerhet uppfostra ynglingar, ämnade för kyrkan); att han för sin del ville rekommendera skolan, men att han lemnade mig valet. Detta var att lemna mig valet emellan två onda ting. Att gå som halfpensionär till kungliga skolan var bokstafligen omöjligt. Hvarföre så? frågar ni. Ni må försöka hundra: eller tusen gånger att gissa, utan att gissa rätt. Min far hade, såsom jag nämt, yrkat, att rocken, i hvilken jag lemnade skolan, och hvilken, med en liten ändring; blefve god nog, skulle vara: min hvardagsklädsel. Att offentligen visa sig i den omfasonerade exuniformen, var naturligtvis för en, som nyss lemnat skolan, den största skam; och att hvarje