Aftonbladet – 19 juni 1858, sida 2

gande beslöt jag mig för en med breda brätten, visserligen. den form, som minst passade mig. Ändtligen var hela min utrustning färdig, och ex vacker söndagsmorgon var jag i tillfälle att beundra mig sjelf ispegeln, klädd i kastanjebrun frack, himmelsblå byxor, modern vest och halsduk, hatten litet på sned, kambrickshandskar och en fiskbenskäpp i min hand. Så utstyrd och icke litet pomaderad, gick jag ut att göra ett besök hos min morbror Giovanni. Morbror Giovahni var min mors ende lefvände bror och åtminstone tjugo år äldre än hon. Min mor, som värderade och älskade honom högt, hade önskat att mitt första besök skulle: bli hos honom, för att betyga ho-: nom min vördnad. Morbror Giovanni var för mig snarare ett abstrakt väsende än en lefvande menniska, ty det fanns ingen, hvars namn jag så ofta hade hört, och hvars ansigte jag så sällan hade sett. Hans besök hos mig under mina fem skolår hade uppgått till ett antal af högst ett dussin, och då hade han alltid brådtom. Det enda intryck dessa besök qvarlemnade hos mig — men det var ett djupt intryck — var att morbror Giovanni icke tyckte om. pojkar; och denna känsla, som nu upplifvades med full kraft, var långt ifrån att understödja min sjelfbeherrskning, Jag fänn min morbror läsande, och medan han satt lutad öfver sin bok kunde jag icke underlåta att bli frapperad af den ädla regelbundenheten i hans profil och det tänkande uttrycket i hans uppsyn. Så-om jag sedermera fann, var han en lefvande tafla af Leonardo da Vinci. Fastän sextio år gammal, var hans hår, hvilket han. bar mycket kortklippt, ännu svart, obetydligt gråsprängdt, hvilket åstadkom en blåaktig färgskiftning, mycket besynnerlig, men angenäm för ögat. Hej, hej, min gosse! utbrast morbror Giovanni så snart han fick :se mig, o,så granna vi äro! och han reste sig ur sin länstol, likasom för. att bättre beskåda mig. Hvilken skräddare har gjort en sådan figur af dig? Jag rodnade ända upp till