Aftonbladet – 19 juni 1858, sida 2

stern spelade derefter ett stycke, och när det var slut, var spänd väntan, djup tystnad och hvarje öra uppmärksantt, Högsta, första priset vid hela utdelningen, signor Lorenzo. Hvem skulle kunna måla den hänryckning, som intog hela församlingen vid detta tillkännagifvande? Pater Rettore steg upp, kom emot mig och kastade sig med tårari ögonen i min famn. Stackars signor Lanzi snyftade högt. Bifallsyttringarne blefvo, om möjligt, ännu mer ursinniga. Jag var djupt rörd, ganska lycklig i denna stund. Der voro i synnerhet ett par små händer aldrig stilla, ständigt klappande med oupphörlig fart, hvilka jag aldrig förlorade ur sigte, och hvilkas bifall trängde rakt till mitt bjerta. Efter prisutdelningen gingo vi in i refectorium, der en kapital aftonmåltid väntade oss, hvarvid slägtingarne till de lärjungar, som vunnit pris, fingo vara närvarande, Alfredo, hållande min mor i kjorteln, smög sig bakom henne in i rummet. Ett annat slags. högtid var ock beredd för mig. Alla lärjungarne äfvensom styresmännen kommo, den ene efter den andre, att omfamna mig... De: närvarande frumtimmerna och herrarne behagade göra detsamma. Hvar och en ville se och röra vid det lilla underyverket, Jag blef alldeles yr i hufvudet af frågor, beröm och smekningar. När aftonmåltiden ändtligen slutades och den allmärna entusiasmen började lugna sig, tog jag afsked af den milde pater Rettore ochalla de. närvarande vördige fäderna, och stapplande under min börda af böcker och kransar, lemnade jag skolan, denna gång för att ej mer återkomma. Arm i arm med Alfredo, i sällskap med mina föräldrar och två af mina bröder, gick jag hem. TRETTONDE KAPITLET. Att. den. exempellösa framgång jag vunnit och det sätt, hvarpå jag blifvit firad, hade något litet förvridit hufvudet på mig, är icke att undra uppå; och Alfredos oinskränkta beundran samt-det sätt, hvarpå han: gaf luft åt densamma, voro ej heller egnade att förmin