Aftonbladet – 17 juni 1858, sida 2

skolan. När jag steg öfver skolrummets tröskel, fick jag ett högst tillfredsställande intryck. Don Silvestro var icke längre der, (han hade blifvit bortskickad), och vid hans bord satt ett nytt ansigte. Jag blef innerligen glad deröfver. Jag hade åtminstone varit ett medel till något godt för mina kamrater; det var en tröst. Men acky i hvilket tillstånd af oreda, eller snarare af upplösning, jag fann inrättningen, som jag lemnat så blomstrande, å lofvande blott fjorton dagar förut! Dess rfall härledde sg från Giuseppes, ex-prinsens, öfverdrifna stränghet! Förgäfves hade Alfredo, utnämd till konsul i mitt ställe, bjudit t Hl att bejda sin kollegas häftighet. Det var ett slags mani hos gossen; för den rin? gaste förseelse dömde han oföränderligen till ostracism. Med ett ord, det hade kommit derhän, att flertalet af sällskapet (en sådan orimlighet synes knappt trolig) låg under ostracism. De förviste upprättade då en motstyrelse, utnämde sina egna konsuler och afsatte de förra, bvilka jemte sina anhängare alltjemt höllo ut. Inbördes krig var således så till sägandes organiseradt, och i bvarje stund: kunde befaras en kollision mellan de två partierna. Alla dessa detaljer anförtrodde mig Alfredo med tårar i ögonen. Vi ha intet annat hopp än på dig, tillade han; du ensam kan rädda 088, Denua underrättelse gjorde mig bestört, och änna i denna dag kan jag icke säga, om jag :kulle. Ka funnit hos mig nog beslutsamhet och kraft för det herkuliska arbetet attställa, eler snarare bjuda till att ställa sakerna i i ES när, I savtima onbli inom mig öfvervägde pro contra vid ett sådant försök, pater Ministro inträdde i skolrammet och tillkännagaf för Prefetto att,. enligt pater Rettores befallning, signor Lorenzo och signor Alfredo skulle uppflyttas från den andra afdel