Aftonbladet – 17 juni 1858, sida 2

trof6. Vi skulle gå genom en trång, mörk gång, ledande till den breda, som jag vid mer än ett tillfälle omnämnt. I den första gången mötte vi Vice Rettore, hvilken stannade för att se oss defilera förbi-sig. Vice Rettore var en besynnerlig varelse, eller rättare sagdt, hos honom funnos bestämdt två olika varelser. Vice Rettore på morgonen var en blek, tystlåten, allvarsam, till och med melankolisk man. Vice Rettore på eftermiddagen (de vördiga fädernas middagstid var klockan ett) undergick en fullkomlig förändring, det vill säga icke allenast till sitt lynne, utan och till sitt yttre utseende. Med glänsande ögon och högröda kinder blef Vice Rettore liflig, pratsam och skälmaktig. Ettaf hans favoritputs — jag beklagar att det icke var i bättre smak — var detta: när han mötte en hop, som gick tillsammans, stannade han, likasom för att se den gå förbi; men i en hast, begagnande ett lägligt ögonblick, stack han fram sitt ben och saft en god knuff åt någon gösse isista ledet, s 8 Igen sv hvilken icke Var på sin vakt. Då man kände denna hans vana, så ifrån det ögonblick, Vice Rettores svarta rock syntes på långt håll, tog hvar och en sig till vara, och alla gingo förbi den vördige fadern, -seende försigtigt framför sig och med orolig uppsyn. Detta slags förskräckelse tycktes mycket roa den gode mannen och ge en viss Schwung åt hans skämtsamhet. Nu förhöll det sig så, att stormen denna dag skulle falla på den arme Vadoni. Han sneglade på munken, och då han blef varse en misstänkt rörelse, ryckte han bastigt ät sidan, för att undvika det som var tillämnadt; då han så gjorde, släpte han råttföllan, som han bar på sin axel; den öppnade sig i fallet, Hastigt som blixten rusade fängen ut och for buras i ansigtet på Vice Rettore, hvilken, ax