Aftonbladet – 16 juni 1858, sida 3

mo i den förstugan, dit alla skolrummens dörrar ledde och sålunda bli utskämd inför hela samfundet, — jag, en konsul! Nej aldrig; heldre död än vanära! Men ack! Mina tvenne bödlars förenade bemödanden ryckte mig snart ifrån mitt beskyddande bord och släpade mig ut midt i förstugan. De erforo dock en stör skilnad emellan att uträtta detta och att tvinga mig att böja mina knän. Förgäfves bjödo de till att göra det genom att kröka mina ben, eller att med hela sin tyngd trycka på mina axlar; jag fortfor att stå Tak: Slutligen grep Prefettos ursinnig öfver mitt motstånd, mig i kragen och slängde mig våldsamt åt andra väggen, emot hvilken mitt ansigte slog med full fart. Stöten var så förfärlig, att jag nedföll sanslös: När jag åter kom mig före, fann jag mig utsträckt på golfvet, badande i blod, som flöt ymnigt från min näsa. Jag led förskräckligt: Prefetto och Vice Rettore stodo lutade öfver mig och bjödo till att uppresa mig. Åsynen af dem, mycket mer än plågan jag kände, återväckte mitt raseri. Att stiga upp, skynda till ändan af förstugan, med ett enda hopp, springa utför två trappor och rusa likt en raket midt in uti pater Rettores rum, var gjordt inom en minut. Skicka efter min mor! Jag vill-genast bort; min mor, jag vill få hit min mor!y Dessa ord; afbrutnaaf -snyftningar, häftiga stampningar och utrop, voro den enda förklaring jag gaf öfver min plötsliga uppenbårelse. Vid åsynen af blodet, hvarmed jag var öfverhöljd, och af det vilda uttrycket i mitt anlete, som redan var mycket svullet, satt den stackars gamle mannen bestört och stum; derefter kom han med ,skyndsamma steg emot mig, tvingade mig med mildt våld att sätta mig, och med tårar i ögonen och darrande röst begyhte han att tala till mig så vänligt,