Aftonbladet – 16 juni 1858, sida 3

att det dugde bättre att inlinda konfekt uti, än att skrifva uppå: Menande i all oskuld att komma fram med ett roligt, harmlöst skämt, sade jag: Vill s:r Prefetto vara så god och ge mig ett ark af det sköna velinpapperet?, Jag hade icke förr utsagt dessa ord, än den vilde karlen — Gud förlåte honom! — som i sin dumhettyckte sig höra ordet fula i stället för velin, svarade mig med ett sådant slag i ansigtet, att tusen gnistor flögo för mina ögon. Inga ord kunna uttrycka det raseri, som intog mig vid denna behandling; en qväfning hindrade mig ibörjan ätt tala, men så snart jag kommit mig före, utbrast jag i den häftigaste ström af smädeord, bland hvilka de Jindrigaste voro åsna, kreatur och rufiano. Fall på knäl skrek den uppretade Prefetto. Jag vill icke, svarade jag, ej mindre uppbragt. Det skola vi sen, genmälde han, fattande mig våldsamt omkring lifvet; men jag hann nätt och jemt att fatta tag uti ett af de breda borden, som stodo långs utåt skolrummet, och Don Silvestro lyckades endast att draga mig fram några få steg samt bordet med mig. När han såg att han icke kunde uträtta något på det viset, hittade han på ett annat medel, och för att få mig att släppa mitt tag, började att han slå mig häftigt på händerna med en nyckel. Men detta lyckades honom icke bättre; ty som han icke kunde slå begge händerna på en gång, kunde han endast förmå mig att släppa mitt tag med -den ena,-medan jag höll fast med den ändra, men icke med båda på en gång. Redan voro mina händer mörbultade och blödande, och plågan aftvingade mig qväfda rop, när Vice Rettore kom in. Don Silvestro redogjorde genast för saken, visserligen förtigande sitt eget mer än brutala. uppförande, som gifvit anledning dertill. På knäl röt Vice Rettore. På knä förstugan!, På mina